Fru talman! Jag yrkar avslag på hela propositio-
nen 1999/2000:64 och bifall till motion Ju20 under
mom. 1. I mitt anförande kommer jag först att uppe-
hålla mig vid de mer triviala aspekterna av den nya
lagstiftningen om polisarbete m.m. inom Schengen.
En av de stora vinsterna med EG, EU och EES är
den fria rörligheten för människorna över gränserna.
Detta är egentligen endast en viss återgång till för-
hållanden som gällde före första världskriget, då
människorna fick flytta fritt mellan länderna. De inre
gränserna skulle återigen om inte försvinna så i vart
fall bli mindre påträngande och synliga.
Praktiska kompensatoriska kontrollåtgärder av
framför allt den gränsöverskridande brottsligheten
kan uppnås på olika sätt. Det framgår också av propo-
sitionen. Det enklaste sättet är samarbete mellan olika
länder med hjälp av modern teknik - datorer, fax,
telefon m.m. Sekundsnabba förbindelser kan etable-
ras med andra länders myndigheter samtidigt som de
svenska gränsmyndigheterna och svensk polis sköter
sina åligganden på svenskt territorium. Detta är en
enkel lösning som inte behöver göra intrång på vårt
lands självbestämmanderätt och suveränitet.
När man ska lösa ett problem har jag lärt mig att
det är lämpligt att alltid välja den enklaste lösningen
framför den mer komplicerade. Varför gör man inte
så? Samarbetet ansågs ha, jag citerar från propositio-
nen: "ett egenvärde i det att samarbetet mellan med-
lemsländernas myndigheter fördjupas och förstärks."
För de länder som anser att EU ska bli en central
stat, en helt integrerad politisk union, är Schenge-
navtalet ett sätt att i det fördolda uppnå politiska mål
som man i det längsta gömt undan för medborgarna,
framför allt i länder som Sverige, Danmark och Stor-
britannien. Vi bör därför välja en lösning där vi stär-
ker våra egna resurser hos polis, invandrarverk osv.
och avstår från att ge främmande lands myndigheter
befogenheter i Sverige. I propositionen väljs inte
denna enkla lösning utan en långtgående. Därför bör
regeringens proposition avslås.
Tyvärr har det visat sig att Schengenavtalet inte
motsvarar de förväntningar man ställt på det. Belgien
har nyligen suspenderat avtalet gällande passfrihet
vid de inre gränserna. Inflödet av asylsökande ökade
för snabbt. Schengenavtalet har också medfört att
kontrollen av narkotikabrottsligheten har havererat
totalt och att korruptionen har brett ut sig. Då blir inte
kontrollen av de yttre gränserna särskilt bra.
Men så till det allvarligaste: En självständig na-
tion anses ha vissa självklara kännetecken som klart
erkända och utmärkta gränser, en egen valuta samt en
myndighetsutövning som är förbehållen den egna
tjänste- och ämbetsmannakåren. Rättssäkerheten
hänger samman med att ett land har sina egna myn-
digheter - polis, tull och domstolar osv. - och att inte
andra länders myndigheter tar över. Suveränitet är
viktigt för rättssäkerheten och för folks välfärd.
Lyssna till Polens uttalande häromdagen om den
tyske utrikesministerns tal vid Humboldtuniversitetet
i Berlin. Utrikesminister Fischer talade varmt för EU
som politisk union. Han var faktiskt ärlig, för han
talade om vad han ville. "Vi", sade Polens talesman,
"har slagits hårt och bittert för vår självständighet, när
vi levde inom Sovjetsfären. Vi vill inte än en gång ge
upp vår suveränitet som vi nu vunnit." Polackerna vet
vad de talar om. Lyssna på dem!
Men har inte vårt godkännande av Schengenavta-
let, eller rättare sagt Amsterdamavtalet, för de hänger
ihop numera, gjort att vi inte längre har ett fritt val?
Många hävdar detta. Här kommer jag till en av kärn-
punkterna i EU-lagstiftningen. Den är svåröverskåd-
lig, och vissa avtal som tillmäts stor betydelse inne-
håller trots detta få fasta legala förpliktelser. Det är
som har sagts i debatten: Var fanns konkreta fakta när
vi antog Schengen och Amsterdam? De var de som
saknades. Det är därför allting blir så konstigt, och
det är därför jag står här. Jag känner att jag faktiskt
inte har skött min uppgift riktigt ordentligt. Jag borde
ha opponerat mig oerhört mycket mer drastiskt när
dessa avtal var uppe.
Naturligtvis ska vi komma ihåg att EU:s kärnlän-
der, som vill se en federal lösning, har arbetat med-
vetet med luddiga formuleringar och mycket lite
konkretion. Det är denna målkonflikt vi faktiskt
måste se på öppet.
Jag är inte ensam om att ha varit försumlig. Jag
talade med erfarna brittiska parlamentsledamöter
härom veckan, både Labour och Tories, och de sade
detsamma. Konkretionen saknas och lagstiftningen är
inte som vi är vana att se lagstiftning. Det är detta jag
säger: Vi måste säga ifrån någon gång. Jag tror att det
är viktigt. Annars kan vi få växande oenighet och
växande konflikter. Det är därför jag yrkar avslag på
regeringens proposition. Det är väl mest av symbolisk
natur, men kanske kan det vara en väckarklocka.
Ännu en lärdom bör dras av det här förloppet.
Avtal som i grunden syftar till att ändra vår självstän-
dighet som nation måste, tror jag, i framtiden bli
föremål för folkomröstningar. Nästa avtal som står i
tur är avtalet i Nice. Varför? Jo, den politiska eliten
och folken har helt uppenbart olika mål.
Parlamentsledamoten John Redwood, tidigare mi-
nister, är känd för sin självständighet och kunnighet -
kanske är han alltför självständig och kunnig för sitt
eget politiska bästa. Han har begärt folkomröstning i
Storbritannien. Jag kommer att ställa samma krav för
svenskt vidkommande vad gäller det kommande
avtalet i Nice.