Herr talman! Som ledamot av den parlamentariska
regionkommittén är jag ordentligt besviken och för-
vånad över hur regeringen har hanterat kommitténs
betänkande.
Sex partier stod enade i frågan om fortsatt och ut-
ökad försöksverksamhet under kommande mandatpe-
riod. Endast Moderaterna var emot, mest av principi-
ella skäl. Hur de sedan har hanterat frågan behöver
jag inte redovisa här i dag. Det har andra gjort så bra
före mig. Övriga partier, inklusive Socialdemokrater-
na, ville gå vidare och förtydliga självstyret ytterliga-
re genom att överföra alla regionala utvecklingsmedel
till självstyrelseorganen.
En annan viktig fråga var att göra regelsystemet
mer likt det kommunala för en mer flexibel beslut-
process än den statliga, där regleringsbrev och be-
stämmelser inte ger mycket utrymme för regionala
tolkningar eller för andra prioriteringar.
Det enda som skilde oss åt var hur fort perma-
nentningen av försöken skulle ske, om det skulle ske
samtidigt i hela landet eller om några län skulle få gå
före. Vänsterpartiet tycker att en sådan reform ska
genomföras samtidigt över landet och att formen ska
vara direktvalda regionfullmäktige. För att markera
att en förändring var på gång ansåg vi att landshöv-
dingarna i försökslänen skulle ersättas med en myn-
dighetschef. Det skulle markera att den regionala
politiska nivån tog över utvecklingsansvaret för länet
och att länsstyrelsen blev myndighetsutövare och
kontrollant av att statliga mål uppfylls.
Efter PARK:s överlämnande av sitt betänkande
har det ägt rum en process i det socialdemokratiska
partiet, där centralisterna med Göran Persson i spet-
sen segrade över de krafter i partiet som är för att
göra den regionala parlamentariska nivån mer demo-
kratiserad.
Flera ministrar har pinkat revir i den här frågan
och vill inte släppa från sig ett uns av den statliga
makten och härligheten. Trycket från landets region-
politiker har varit stort, och i sista stund har regering-
en i propositionen kastat in några rader om att själv-
styrelseorganen visst ska få behålla de befogenheter
som de har även efter utgången av 2002. Det här
innebär, herr talman, att propositionen är slarvigt
gjord och lagstiftningsförslagen så undermåliga att
man med motioner och med hjälp av arbete i bostads-
och konstitutionsutskotten har fått rätta till de värsta
otydligheterna. Så här ska vi inte behöva få en propo-
sition på riksdagens bord.
I stället för gå PARK:s förslag till mötes hittade
regeringen på en ny variant av regionalt självbe-
stämmande, "självbestämmande light", som kallas
samverkansorgan. Argumentet var att eftersom så
många län ansökt om att få bilda självstyrelseorgan
var det fel att bara utse några stycken. Därför borde
alla få chansen men då i light-versionen samverkans-
organ.
Det finns inget hinder för att ge alla län som vill
det möjligheten att bilda självstyrelsorgan. Hindret
kommer från regeringens sida.
Kalmar län och Gotlands län, som också är för-
sökslän med självstyrelseorgan, vingklipps och ska i
fortsättningen ha light-versionen samverkansorgan.
Hur ska den personal känna sig som lämnat länssty-
relserna i Kalmar och på Gotland och efter mycket
vånda och kraftsamlande har byggt upp nya organi-
sationer i självstyrelseorganens regi? Ska de gå till-
baka till länsstyrelserna och krypa in i sina gamla
kostymer? Jag tycker att det här är ett missbruk av
mänsklig kreativitet och visar på en politisk vinglig-
het från regeringens sida av stora mått.
Skillnaderna mellan ett självstyrelseorgan och ett
samverkansorgan är betydande. Självstyrelseorganen
har beslutanderätt över den största delen av de regio-
nala utvecklingsmedlen i ett samlat belopp och avgör
hur de ska fördelas mellan olika ändamål som pro-
jektverksamhet, företagsstöd, medfinansiering av EU-
medel m.m. Samverkansorganet får, om regeringen så
beslutar, ta del av och besluta om vissa projektmedel,
alltså en bråkdel av de totala medlen. I övrigt är det
ett övertagande av uppgifter som är i mer verbal
form: att upprätta ett program för länets utveckling,
prioritera regionala infrastruktursatsningar och sam-
ordning av vissa instanser. Länsstyrelsens och andra
statliga myndigheters skyldigheter att följa upprättade
program och prioriteringar är underordnade de direk-
tiv som gäller för myndigheten. Med andra ord: Läns-
styrelsen har tolkningsföreträde.
Jag måste säga att jag blev förvånad när jag hörde
att Kerstin Kristiansson Karlstedt och inte minst mi-
nistern inte riktigt förstod vad det är för skillnad
mellan ett samverkansorgan och ett självstyrelseor-
gan. Om man har trott att det är samma sak är det
skrämmande, för så är det definitivt inte. Det är stor
skillnad däremellan.
Till sist två detaljer i betänkandet, där jag som
motionsskrivare tycker att mina KU-kolleger missat
lite i behandlingen av ärendet. Det gäller tillsättandet
av länsstyrelsens styrelse i län med samverkansorgan
och de s.k. länsexperterna.
Trots att samverkansorganen tar över vissa funk-
tioner - märk väl vissa funktioner - från länsstyrel-
sen, stärker regeringen sin makt genom att inte bara
landshövdingen utan också styrelsen ska utses av
regeringen. I dag utses den av landstinget, vilket ger
insyn och kan hävda det regionala intresset när syn-
punkter går isär. Länsstyrelsen i län med samver-
kansorgan borde även i fortsättningen utses av lands-
tinget för att främja de regionala intressena och för att
säkra indirekt folkvalda representanter i styrelsen
med ett regionalt perspektiv.
När det gäller expertfunktionerna tycker Vänster-
partiet att det är viktigt att det finns en jämställdhets-
expert i varje län för att kvinnors rättigheter ska ge-
nomsyra länsstyrelsearbetet i alla sammanhang, såväl
i anslagsfördelning som i representation i olika ar-
betsgrupper och projekt och i arbetet med program
och analyser. Vi tror att varje klok länsstyrelse kom-
mer att uppfylla det kravet. Annars kommer vi från
Vänsterpartiet att återkomma i den frågan.