Fru talman! Det är faktiskt så att jag med tillfreds-
ställelse står här i dag och konstaterar att en enig
riksdag ställer sig bakom ett förlängt försök i Skåne.
Att det beslutet i realiteten skulle komma var när
propositionen lades fram ganska osäkert. Turerna i
både bostadsutskottet och konstitutionsutskottet blev
både långa och många i den här beslutsordningen.
Lite historik: Under tidigt 90-tal väcktes tankar
och idéer i Skåne om att själv få driva, handlägga och
besluta i frågor som rör regional utveckling - detta
för att besluten skulle fattas närmare de skånska med-
borgarna. Intensiva diskussioner startade mellan de
skånska kommunerna och de skånska landstingen.
Dessa diskussioner avrundades med att man tillskrev
regeringen och begärde att få handha det regionala
ansvaret med självstyrelse.
Skåne är i detta sammanhang kanske delvis unikt.
Till skillnad från bl.a. Västra Götaland tror jag att
varenda skåning är stolt och glad över att Skåne i dag
är ett län i stället för två.
Skåne är förhållandevis litet till sin yta men har
ändock med svenska mått en ganska stor befolkning.
Det är överblickbart och naturligt som en enhet.
Att jag nämner det här hänger naturligtvis ihop
med det ställningstagande vi moderater har gjort om
förlängning just vad gäller Skånes beslutsordning.
Skåne har både historiskt och i dag kanske en sär-
ställning i Sverige.
Även i dag, efter fem och ett halvt år, finns en
stark politisk enighet mellan kommuner och region
och mellan de politiska partierna om att man vill
fortsätta med självstyret som ett självstyrelseorgan
med regionen som huvudman. Man vill inte vara ett
samverkansorgan. Jag vill även påpeka att den syd-
svenska industri- och handelskammaren är mycket
positiv till det regionala självstyret.
Sedan man fick det regionala självstyret i Skåne
har en positiv utveckling startat, där de viktigaste
utgångspunkterna i det regionala utvecklingsarbetet
är att föra en kontinuerlig dialog med kommunerna,
med näringsliv, med universitet och högskolor. Dia-
logen är i dag mer intensiv än när utvecklingsansvaret
låg hos länsstyrelsen, vilket man åtminstone om man,
som jag, kommer från en mindre kommun märker
och upplever som mycket positivt.
I och med dagens beslut kommer man att ha köpt
mer tid. Nu har regeringen ett tungt ansvar att till-
sammans med riksdag, kommuner, landsting, politis-
ka partier och medborgare sätta sig ned och föra en
dialog om på vilken nivå olika frågor ska beslutas.
Naturligtvis måste man alltid ha individen i centrum.
Fyra år har man köpt. Det är mycket viktigt att
man under denna tid på allvar lägger en grund för hur
den beslutande organisationen i framtiden ska se ut.
Vilka frågor ska beslutas på vilken nivå? Och hur
detaljerade ska statens anvisningar vara? Hur olika
får det bli i vårt avlånga land?
Fru talman! I vissa frågor kan det kanske vara
lättare att se att beslut kan fattas på lägre nivå än den
statliga, och det är väl delvis de frågor som man re-
dan i dag får besluta om. Här är den regionala infra-
strukturen kanske den väsentligaste frågan, eftersom
infrastruktur är av mycket stor betydelse för en regi-
ons tillväxt och framtida utveckling, men också be-
slutsansvaret för de statliga medlen för regionala
utvecklingsprojekt spelar in. Men det kanske finns
fler.
I Skåne har man delvis hamnat i en helt ny situa-
tion med Öresundsbron. En helt ny region, Öresunds-
regionen, öppnar upp för nya marknader och rörelser.
Olikheter i systemen mellan Sverige och Danmark
skapar delvis problem för människor. Ett mandat att
förhandla om och lösa dessa frågor skulle man kanske
kunna tänka sig handhas på regional nivå.
Hur står det till med vissa företagarfrågor eller
frågor om hur stark styrning staten ska ha över kul-
turpengarna? Det finns många frågeställningar. Och
regeringen har nu det stora ansvaret att komma vidare
i frågan, för kraven på ett regionalt beslutsfattande
tror jag rent personligen inte kommer att minska i
framtiden, framför allt med tanke på den tendens vi
sett på senare år när det gäller inskränkningar i den
kommunala självstyrelsen.
Ju mer regering och riksdag genom stopplagar och
pekpinnar försöker stoppa och hindra politiska förslag
och idéer på lägre nivåer, desto högre tror jag att
ropen efter starkare kommunalt och regionalt själv-
styre kommer att bli. Hur sedan den slutgiltiga orga-
nisationen kommer att se ut i ett långsiktigt perspek-
tiv hänger naturligtvis ihop med vilka frågor man
kommer fram till ska beslutas på lägre nivå än den
statliga.
Herr talman! Jag vill återigen uttrycka min till-
fredsställelse över det beslut som riksdagen i dag
kommer att fatta, där vi förlänger försöket med själv-
styrelseorgan i Skåne.