Fru talman! Den generella välfärden bygger på
värderingar om solidaritet, omtanke, rättvisa och
jämlikhet. Utformningen av välfärdspolitiken har
skett utifrån övertygelsen att människor har vissa
grundläggande sociala rättigheter och att det är ett
offentligt ansvar att garantera dessa rättigheter. Vår
välfärdsmodell, den generella välfärdspolitiken, för-
enar jämlikhet och förmåga till förnyelse och tillväxt.
Det finns därför också ett mycket brett stöd för väl-
färdspolitiken i Sverige.
En väsentlig del av uppbyggandet av välfärdspo-
litiken har varit möjligheterna att anpassa verksam-
heten till lokala och regionala förhållanden. Därför
har också den kommunala självstyrelsen en viktig roll
i fråga om välfärdsstatens uppgifter. Ett lokalt folk-
styre medför variationer i prioriteringar och i verk-
samhetens inriktning, innehåll och arbetssätt. Det ger
en dynamik genom att olika lösningar kan prövas i
olika delar av landet och i olika kommuner.
En given utgångspunkt även mot bakgrund av en
långtgående kommunal självstyrelse är samtidigt att
staten, hur än formerna för att det lokala och regio-
nala inflytandet utvecklas, måste se till att de mål som
anges i den nationella politiken får ett genomslag i
landets alla delar. Staten har ett ansvar för att alla
medborgare i landet, oavsett var man bor, garanteras
en någorlunda likvärdig standard i fråga om grund-
läggande välfärdstjänster som vård, skola och om-
sorg.
Det pågår, och har gjort det under relativt lång tid,
en utveckling inom flera verksamhetsområden som
innebär att staten på den nationella nivån bibehåller
ett övergripande ansvar för politikens inriktning. Men
samtidigt ger kommuner och landsting allt större
möjligheter att forma genomförandet på lokal och
regional nivå. Denna utveckling syns inom närings-
politiken, arbetsmarknadspolitiken och på det miljö-
politiska området. Det gäller naturligtvis också det
regionala utvecklingsarbetet. Inte minst arbetet med
tillväxtavtalen är ett uttryck för det. Enligt regering-
ens mening bör denna utveckling mot en ökad sam-
verkan mellan staten och den kommunala självstyrel-
sen få ytterligare konkreta uttryck.
Det är naturligtvis så att den nationella ekonomis-
ka utvecklingen och därmed välfärden är beroende av
hur de regionala ekonomierna fungerar och utvecklas.
Omvänt gäller också att de statliga insatserna är av
stor betydelse för regionernas ekonomiska utveckling.
Det nationella ansvaret för en hållbar utveckling
måste kunna kombineras med ett ökat regionalt an-
svar för det egna länets utveckling. Samspelet mellan
nationell nivå och regional nivå kan vara avgörande
för den ekonomiska utvecklingen på längre sikt för
hela landet.
Min slutsats av det här resonemanget är att regi-
onalt utvecklingsarbete varken är ett renodlat kom-
munalt ansvar eller ett renodlat statligt ansvar. Stat,
kommun och region måste samverka. Det krävs na-
turligtvis också en samverkan med andra aktörer än
folkstyrelsenivåerna runtom i landet, dvs. företag och
andra intressenter som vill vara med och påverka ett
läns utveckling.
Detta synsätt har också varit utgångspunkten för
den försöksverksamhet som har bedrivits i Skåne,
Västra Götaland, Kalmar och Gotland med ökat
kommunalt och regionalt ansvar för det regionala
utvecklingsarbetet.
Det regeringen nu föreslår, och som till stora delar
har tillstyrkts av konstitutionsutskottet, är de facto en
decentralisering av makt och inflytande ut till regio-
nala företrädare i hela landet. Vi gör om en av för-
söksmodellerna till en permanent lagstiftning som blir
öppen för samtliga län. Samtidigt förlängs försöken
med direktval i Skåne och Västra Götaland med yt-
terligare en mandatperiod i avvaktan på fortsatt ut-
värdering.
Det är ett förslag som präglar propositionen ock-
så, även om vi har olika tekniska lösningar. Vi säger
tydligt i propositionen att Skåne och Västra Götaland
ska få fortsätta under en mandatperiod till i avvaktan
på en fortsatt utvärdering. I den frågan - i huvudfrå-
gan - finns det ingen skillnad mellan utskottets för-
slag och propositionen.
Jag menar att detta innebär att vi väljer att ta ett
större kliv mot ökat regionalt inflytande än vad
PARK föreslog, eftersom den kommittén enbart ville
gå vidare med en utökad försöksverksamhet.
Regeringen ger med detta förslag regionala politi-
ker möjligheter att ta över en stor del av ansvaret för
länets utveckling. Kommunerna i ett län får gemen-
samt ta över utvecklingsfrågor från länsstyrelserna,
bl.a. gällande program för länets långsiktiga utveck-
ling och planering av infrastrukturinvesteringar, samt
fatta beslut om projektmedel för regionens utveckling
- totalt ca 200 miljoner kronor per år. Samverkansor-
ganen får också ansvaret för de nya tillväxtprogram-
men för kommande programperiod.
Flera talare har kommenterat den nuvarande för-
söksverksamheten och sagt att det finns brister. Man
har ganska kort tid på sig för att göra en slutlig utvär-
dering.
Jag delar uppfattningen att det finns brister i den
nuvarande försöksverksamheten. Det har inte funge-
rat helt tillfredsställande i alla delar. Det är naturligt,
menar jag också, att så är fallet, eftersom det handlar
om en process där kommuner och landsting i ett län
tillsammans ska bygga upp ett helt nytt arbetssätt. Det
arbetet tar tid och måste få göra det.
Det viktiga för mig är att processen nu har kom-
mit i gång ordentligt och att den har väckt ett politiskt
engagemang runtom i landet. Det är nödvändigt med
ett ökat engagemang för tillväxtfrågorna på alla nivå-
er i samhället, och det är glädjande att väldig många
lokala och regionala politiker vill vara med och ta ett
större ansvar för tillväxt- och utvecklingsfrågor.
Huvudsyftet när försöken startade var att pröva
nya former för en bättre demokratisk förankring av
ansvaret för den regionala utvecklingen.
I Region Kalmar har man kommit långt med just
den lokala demokratiska förankringen, till skillnad
från vad några talare har gett uttryck för i dag. Jag
menar att man har gjort det, eftersom samtliga kom-
muner mer direkt är med i arbetet för regionens ut-
veckling. Tidigare var en ganska begränsad grupp
människor inblandad, men nu är mängder av organi-
sationer, arbetsmarknadens parter och kommunalpo-
litiker engagerade i de nätverk som tillsammans pla-
nerar och ansvarar för Kalmarregionens framtid.
Det har också fött andra processer, som jag tycker
är utomordentligt glädjande utifrån mitt ansvar för
kommunalekonomiska frågor. Det har fött processer
där kommunerna börjar resonera om att samverka
kring uppgifter där man redan i dag har kompetens.
Det är uppgifter som man redan i dag är ansvarig för.
Det är allt från gymnasieskola till räddningstjänst och
andra uppgifter som man kan lösa gemensamt på ett
ekonomiskt effektivare sätt. Sådana processer har
fötts i Kalmar.
Jag är övertygad om att de samverkansorgan som
nu kommer att inrättas runtom i landet också kommer
att medverka till att man får till stånd samarbete och
samverkan kring frågor som man redan i dag har
ansvar för. Det tror jag är en överlevnadsfråga för
många kommuner i Sverige, framför allt i glesbygd.
Regeringen vill alltså ta vara på och se en vidare-
utveckling av den verksamhet som har bedrivits med
stor framgång i Kalmar. Därför föreslår vi att för-
söksmodellen som Kalmar län har provat ska perma-
nentas och öppnas för alla län i hela landet.
Samtidigt får, som jag nämnde, Västra Götaland
och Skåne möjligheter att fortsätta med sin modell
med direktval under ytterligare en mandatperiod i
avvaktan på en fortsatt utvärdering.
Det kommer att ge oss mer tid för att se hur dessa
modeller med direktval fungerar i ett lite längre per-
spektiv. Innan vi tar slutlig ställning till om vi ska
öppna för modellen med direktval för övriga landet
menar vi att vi också bör göra en översyn av uppgifts-
fördelningen mellan de olika folkstyrelsenivåerna
stat, landsting och kommun.
Jag tror att det är nödvändigt att vi gör det. Sveri-
ge har förändrats under den senaste 20-årsperioden.
Vi måste ställa oss frågan hur den nuvarande sam-
hällsorganisationens förutsättningar är att klara av
välfärdsåtagandena, i perspektiv bl.a. av de stora
befolkningsomflyttningar som sker i Sverige. Det är
stora befolkningsförändringar.
Också EU-perspektivet måste in i en sådan över-
gripande översyn av den politiska strukturen i Sveri-
ge. I avvaktan på det menar regeringen att det inte
finns skäl att nu starta ytterligare försök eller öppna
för lösningar med direktval i hela landet, utan vill låta
Skåne och Västra Götaland fortsätta under en period
till.
Jag hoppas nu att många län ger sig i kast med
utmaningen att själva ta ett ökat ansvar för länets
långsiktiga utveckling. Med propositionen och ut-
skottets betänkande öppnar vi för att hela landet - för
att de folkvalda runtom i Sverige - ska kunna vara
med i ett mer formaliserat och mer direkt arbete med
de regionala utvecklingsfrågorna. Det tycker jag är ett
stort framsteg.
Fru talman! Jag vill också säga några ord om läns-
styrelsens roll. Staten behöver en stark och kompetent
statlig länsförvaltning för att hantera de statliga upp-
gifter som inte kan eller bör skötas på central nivå.
Det finns naturligtvis behov av en fortsatt reforme-
ring av den statliga förvaltningen i länen. En tydligare
renodling av de centrala myndigheternas uppgifter till
normering, uppföljning och stabsuppgifter åt reger-
ingen bör ske.
Länsstyrelsernas roll avseende tillsyn, uppföljning
och utvärdering behöver också stärkas. Det är viktiga
uppgifter för att åstadkomma likvärdiga villkor för
medborgare och företag i hela landet och för att upp-
nå en effektivitet när det gäller måluppfyllelsen.
Regeringen kommer också, som vi ger uttryck för
i propositionen, att väldigt noga pröva om nya fristå-
ende regionala myndigheter måste bildas för att man
ska kunna skapa en effektiv myndighetsstruktur.
Utgångspunkten bör i stället vara att i största möjliga
utsträckning inordna regional myndighetsverksamhet
i länsstyrelserna.
Landshövdingarna och länsstyrelserna bör också
få ett bredare ansvar för att samordna statliga myn-
digheters agerande i länen. Man ska vara statens part i
dialog med de regionala samverkansorganen.
Fru talman! Med detta vill jag än en gång markera
att det inte råder någon tveksamhet från regeringens
sida när det gäller vår vilja att ge större möjligheter
för lokala och regionala politiker att vara med och ta
det regionala utvecklingsansvaret. Samtidigt måste
påverkan och formandet av den regionala utveckling-
en ske i samverkan mellan stat och regionala och
lokala företrädare.