Fru talman! Vi skall nu diskutera Sveriges samar-
bete med Central- och Östeuropa. Det är en viktig
fråga, en fråga som har blivit ett centrum i svensk
utrikespolitik under de senaste fem sex åren.
Vi kan konstatera att det har skett en enorm för-
ändring i Europa. Proletariatets diktatur har upphört.
Det socialistiska ekonomiska och sociala system som
fanns i Central- och Östeuropa är nu på väg att av-
vecklas.
Den första och kanske viktigaste strategifrågan i
det här sammanhanget var hur man skulle bete sig i
Central- och Östeuropa när frihetens timme kom i
slutet på 80-talet och början på 90-talet. Det var en
diskussion om man skulle gå långsamt till väga, om
man skulle reformera sina ekonomier och sina sam-
hällssystem i långsam takt eller om man skulle göra
det fort.
Det som kom att bli stilbildande var övergången i
Polen, där Balcerowicz, den förste finansministern,
myntade uttrycket chockterapi. Han sade att man inte
kan hoppa över en avgrund i två steg, utan man måste
ta ett steg.
Den utveckling som har varit sedan januari 1990,
när systemskiftet i Polen inleddes, har också visat att
just detta snabba och tydliga systemskifte har varit det
rätta. Chockterapin har varit den rätta lösningen för
Central- och Östeuropa. Vi ser det tydligast i de län-
der som inte har slagit in på den vägen. De som har
valt att ta en försiktigare takt eller inte reformerat sig
alls har betydligt större fattigdom och elände, och
hoppet om en snabb förändring kanske inte finns.
Ett område som i särskilt hög grad drabbades var
miljön. Det är en fullständigt ofattbar miljöförstöring
och ett resursslöseri som vi ser i Central- och Östeu-
ropa. Man kan dra två väldigt viktiga slutsatser av
denna iakttagelse. Den ena är att det är viktigt att se
till att staten upprätthåller sin roll som kontrollant,
inte som producent. Det stora bekymret i Östeuropa
var just att staten i sin roll som producent kom att
nonchalera hänsyn till miljön och även för övrigt, i en
rovdrift på människor, i sin iver att producera. Fem-
årsplanerna gick över varje hänsyn.
Den andra viktiga slutsatsen är att nolltillväxt inte
är särskilt bra för miljön. Central- och Östeuropa
uppfyllde mycket högt ställda krav på nolltillväxt,
t.o.m. negativ tillväxt. Det ledde inte alls till någon
bättre miljö. Tvärtom kan vi se just hur tillväxten har
ett betydande kvalitativt innehåll, kanske mycket
större än vad vi normalt uppfattar. Mycket av kritiken
mot miljöförstöringen har kommit att associeras med
kritiken mot tillväxten. I Central- och Östeuropa var
det precis tvärtom. Nolltillväxten, bristen på tillväxt
och bristen på utveckling, var en av de främsta orsa-
kerna till att det gick så illa för miljön.
Man kan fråga sig varför de här systemen fanns så
länge. Det fanns över 70 år i Sovjetunionen och drygt
40 år i Central- och Östeuropa. Ja, själva grundmoti-
vet var ju det sociala. Det fanns en föreställning om
att man med ett förtryck men också med ett socialis-
tiskt system skulle uppnå goda sociala förhållanden,
sociala framsteg. Även på det här området ses miss-
lyckandet kanske allra tydligast.
Pensionerna var låga. Sjukvården var med västliga
mått urusel, barnadödligheten hög och medellivsläng-
den låg. Man var t.o.m. rädd för att gå till sjukhusen.
Jag har själv besökt många sjukhus i Central- och
Östeuropa, och jag får säga att standarden var på en
nivå som kan associeras till u-länderna.
Man hade en hög arbetslöshet, även om den for-
mella arbetslösheten var noll. Det stod i konstitutio-
nen att alla skulle vara tillförsäkrade arbete. Nu var
man inte det, utan man var tillförsäkrad en anställ-
ning. Det beräknas att ungefär 30, 40 eller 50 % av
befolkningen inte arbetade i sin anställning utan hade
ett formellt arbete, i praktiken en form av arbetslös-
hetsersättning.
Utbildningen var förbluffande låg - ungefär fyra
år kortare i genomsnitt än i väst.
Behandlingen av handikappade - också samhällets
olycksbarn - var brutal.
Allt detta var egentligen motivet för att hela detta
system skulle finnas. Det skulle nämligen vara socialt
bra. Man skulle göra stora eftergifter på andra av
samhällslivets områden, men man skulle åtminstone
uppnå det socialt goda. På det här området misslycka-
des systemen extra mycket.
Slutsatsen är tydlig: man kan inte skapa en socia-
listisk välfärdsstat. Det går inte. Det har gjorts försök,
för stora delar av mänskligheten under lång tid, och
det har blivit fiasko.
Nu är länderna i en enorm omvandling, och det är
enorma spänningar inom länderna. Det är spänningar
mellan det nya och det gamla. De som kommer in i
den nya marknadsekonomin har en enorm tillväxt -
mycket snabbare än vad statistiken utvisar, eftersom
den har en tendens att bara registrera det synliga och
det inrapporterade. Om det under femårsplanernas tid
var så att man ljög om allting i syfte att överdriva
prestationer och produktion, är förhållandet nu det
omvända. För att slippa skatt och annat tiger man om
mycket, och mycket sker svart eller grått.
Den del som förändras växer snabbt. Det är en
enorm stor standardökning för de människor som
kommer in i det nya. Problemen har de som finns i det
gamla, både i de statliga företagen, kolchoserna m.m.,
som arbetar där eller inte arbetar men finns där. De
ser sin standard sjunka och ser naturligtvis också den
stora klyftan mellan dem och det framväxande nya.
Det gäller inte minst pensionärerna, som har tjänat
ihop till sin standard under det gamla systemet. De
kan ju inte leva om sitt liv, utan de är fångade i denna
fattigdomsfälla.
Här är det viktigt att inse att det behövs ett socialt
systemskifte, i lika hög grad som det vi normalt för-
knippar med ekonomin som sådan.
De östeuropeiska systemen var egentligen en form
av brukssamhällen, i den meningen att bruket skulle
sköta allting. Den sociala tryggheten var förknippad
med arbetsplatsen. Lenin hade väl förläst sig på
brukssamhället, och det kom att bli en mycket ålder-
domlig struktur i hela systemet vad gällde det sociala.
Här gäller det att man går över till ett västligt,
kapitalistiskt eller vad man skall kalla det, socialför-
säkringssystem, genom att se till att frikoppla den
sociala tryggheten från arbetet, så att den sociala
servicen och stödet inriktas på individen och inte på
arbetsplatsen.
Väldigt mycket av det sociala stödet finns fortfa-
rande kvar i öst. Man satsade inte litet på det sociala.
Man satsade enormt mycket, men man satsade fel.
Över halva Rysslands budget - den som antogs i
vår av den nya duman - gällde egentligen sociala
satsningar. Det är bara det att man satsar så in i hel-
skota fel - ursäkta uttrycket. Man satsar på subven-
tioner till kolchoser och till statliga företag. Det är
den vägen man vill garantera den sociala stabiliteten, i
stället för att bygga upp den efter den typ vi har,
nämligen direkt stöd till individen.
Därför är det som står i propositionen fel. I övrigt
tycker jag att den innehåller en del förtjänstfulla sa-
ker, men man försöker ge bilden av att det inte satsas
socialt. Det görs, men det satsas fel.
Det sociala system som finns där borta skall inte
bibehållas. Det är lika viktigt att byta detta som att
byta system vad gäller den direkta produktionen av
varor och tjänster, dvs. det som vi normalt associerar
med näringsliv.
Det är viktigt att komma ihåg att det är väldig
skillnad på det stöd man ger för att hjälpa Central-
och Östeuropa att utvecklas och det stöd man ger till
u-länder. De central- och östeuropeiska länderna är
egentligen underutvecklade industriländer. De har en
struktur som påminner om industriländernas rent
statistiskt. Industrisektorn är stor. Jordbrukssektorn är
visserligen inte så liten som den normalt är i väst, men
den är i alla fall betydligt mindre än vad den är i u-
länderna.
Det är inte ett strukturfel i den meningen, dvs. vad
gäller den traditionella utvecklingsstrategin. Det
handlar om en felutveckling inom ramen för en in-
dustriell utveckling. Därför går mycket av västs stöd
till att se till att dessa strukturer förbättras och att de
rätta incitamenten kommer till.
Vi skall inte från väst subventionera verksamhet
som under ett antal decennier varit subventionerad av
en statsmakt och som producerat fel saker till fel pris
- ofta i en kvalitet som gjort att ingen har kunnat
använda dem när de väl producerats.
Det västliga stödet bör delvis inriktas på att bygga
upp rättsstaterna. Dessa stater har varit överlastade av
många uppgifter. De har tagit på sig nästan alla upp-
gifter och vanskött alla. Statsmakten i dessa länder,
som är så korrumperad och i ett sådant vanrykte,
måste ändå bygga upp rättsstaten. Att garantera rätten,
lagen, och se till att den verkligen efterföljs kan en-
bart staten göra. Vi ser tydligt att det är ett enormt
problem i praktiskt taget alla länder.
Just att hjälpa till med att bygga upp rättsstaten är
en central del i det offentliga stödet.
En annan del är att bygga upp suveräniteten och
återskapa de nygamla länderna i Baltikum. Det är
naturligtvis särskilt viktigt från en svensk och nordisk
horisont. Suveränitetsstödet har varit unikt lyckosamt
i sin inriktning. Jag är glad att det fortsätter enligt det
förslag som riksdagen nu skall ta ställning till.
Ett tredje område är miljön. Det är lätt hänt att
många miljösatsningar kommer längre ned i priorite-
ringsordningen när man gör systemskiftet. De gjordes
inte tidigare, så det handlar inte om att man bryter den
tidigare traditionen.
Det är angeläget för länderna själva, men det har
naturligtvis ett visst egoistisk syfte för oss i väst, för
oss i Sverige, att satsa just på miljösidan. Kärntekni-
ken för att förbättra reaktorsäkerheten är naturligtvis
en oerhört central del. För Sveriges del gäller det
närområdet.
En annan sak är vattenreningen och luftreningen.
Det gäller inte minst Östersjön - detta hav som vi
tillsammans delar mellan oss och de andra.
När det gäller biståndet och stödet till omvandling
i Central- och Östeuropa är det viktigt att hålla ut ett
antal år. Det har innevarande år en volym på närmare
1,4 miljarder om man räknar in alla dess olika delar.
En viss del av miljösatsningarna har sin grund i
svensk miljö, men satsningarna görs likväl i Central-
och Östeuropa.
Jag noterar att förslaget innebär en ganska kraftig
neddragning av det bilaterala stödet både vad gäller
miljön och andra områden. Det kompenseras delvis av
det ökade stöd från EU som blir följden av att vi går
in i EU, men likväl är det en neddragning jämfört med
innevarande år.
Från moderat håll menar vi att man borde hålla
kvar den ambitionsnivå man har innevarande år och
som man byggt upp under de närmast föregående
åren, och därför har vi också föreslagit ungefär 200
miljoner kronor mer till detta. Vi har omprioriterat
denna utgift gentemot andra utgifter i statsbudgeten.
Det är nog viktigt att vi håller i stödet till om-
vandlingen under några år.
En del av dessa länder kommer senare att fasas ut.
Polen är ett av Europas mest snabbväxande länder.
Estland är möjligen på väg att bli ett sådant. Det är en
verksamhet som inte skall pågå i all oändlighet, men
just nu är det viktigt att hålla i stödet.
Fru talman! Låt mig avslutningsvis säga ett ord om
ett uttryck som har använts i propositionen, nämligen
"gemensam säkerhet". Det är ett bra uttryck, men det
används fel när man hävdar att det på något sätt skulle
vara en fortsättning av det begrepp som användes för
tio år sedan.
I dag har vi ett helt annat gemensamt säkerhetsbe-
grepp. I dag bygger det på föreställningen om nog-
grant iakttagande av mänskliga rättigheter, samverkan
mellan demokratier och respekt för minoriteter.
Det begrepp som myntades i början på 1980-talet
innebar precis motsatsen. Det innehöll faktiskt ett
slags accept av att det var diktatur i Central- och Öst-
europa. Vi hade faktiskt t.o.m. en socialdemokratisk
utrikesminister som hävdade att man inte fick kritisera
systemen i Central- och Östeuropa utan möjligtvis
enskilda händelser.
Jag tror att vi skall vara mycket observanta på att
den användning av begreppet "gemensam säkerhet"
som nu präglar hela vårt västliga synsätt just innebär
att man strikt iakttar demokratin, de mänskliga rättig-
heterna, minoriteternas rättigheter osv.
Med detta, fru talman, ber jag att få yrka bifall till
reservation nr 1 i detta betänkande.