Herr talman! När jag var på väg att lägga mig häromkvällen gjorde jag som jag tyvärr ofta gör och fastnade framför tv:n i stället. Det var Discovery Channel som hade ett väldigt fascinerande program om hur den mänskliga hjärnan fungerar. Den här gången handlade det specifikt om hur barns hjärnor utvecklas.
Det som berörde mig mest i detta program var en ganska tragisk och sorglig historia om en ensamstående förälder som förmodligen på grund av psykiska problem aldrig hade pratat med sin dotter och inte utväxlat ett enda ord. Dessutom hade dottern hållits hemma så att hon aldrig hade fått träffa någon annan. Först när flickan var i sjuårsåldern upptäcktes detta, och hon kunde knappast prata över huvud taget.
Det som gjorde det ännu mer tragiskt var att psykologer och hjärnforskare som var med i detta program förklarade att det inte heller går att ta igen den tid som har gått förlorad. Man konstaterade att om hjärnan inte får den stimulans och den trygghet som behövs, då stängs helt enkelt dessa funktioner av. Då är de permanent stängda. Det var högst oklart om denna flicka någonsin skulle lära sig att prata över hvuud taget.
Detta är så klart ingen ny kunskap, och detta exempel är extremt. Men jag tycker att det blixtbelyser någonting som också delvis kan ha politiska konsekvenser. Politik handlar väldigt ofta om att vi diskuterar att vi ska ge människor en andra chans. Det handlar om att vi måste kompensera för det som har gått fel och ge människor nya verktyg och nya förutsättningar för att komma tillbaka.
Men detta exempel, även om det är extremt, tyder på att det också finns politiska områden där man måste göra ganska rätt från början. Forskare är överens om att stimulans i tidig ålder gör att man också kan prestera bättre i livet längre fram. Det är klart att i ett samhälle som vårt där föräldrars bakgrund och utbildning spelar en allt större roll för hur skolresultaten blir framöver blir detta ännu viktigare. Med rätt kunskaper och med stimulans kan vi både utjämna livschanser och ge alla barn förutsättningar att lyckas.
Vi är många som tycker att förskolan är viktig, och vi har, som många har varit inne på, onekligen kommit ganska långt. Det som i någon mening började nästan som ett komplement till hemmafruar och låg under socialnämnder under väldigt lång tid håller på att bli, och är, en naturlig del av utbildningsväsendet. Vi har förstått att förskolan har denna potential att stimulera barns naturliga lust att lära även om potentialen inte alltid utnyttjas fullt ut.
Jag tror att nästan alla som hittills har varit uppe i denna debatt har poängterat detta. Många har sett detta och vittnat om att man berättar om det i andra länder också. Det intressanta är att det dessutom sker över hela det politiska spektrumet.
Den som slog upp tidningen för ungefär ett år sedan kunde konstatera att det brittiska konservativa Torypartiets partiledare David Cameron hade varit på Sverigebesök. En av de saker som han gjorde var att besöka en pappagrupp på en förskola och också lära sig mer om hur den nya borgerliga regeringens jämställdhetsbonus skulle kunna fungera för att ta med sig erfarenheter hem till Storbritannien. Det är också ett intressant exempel.
När det dyker upp gäster som vill lära sig mer om hur barnomsorg i Sverige fungerar berättar vi förstås om det som fungerar bra. Vi berättar om forskningen om att barn som har gått i förskolan presterar bättre än andra i skolan längre fram. Vi berättar om hur förskola och bra barnomsorg både kan förbereda barnen på livet och såklart ge föräldrarna möjlighet att kombinera arbetsliv och familjeliv.
Men när vi får besök talar vi kanske inte lika mycket om de problem som finns. För det finns ju problem. Det är problem som behandlas bland annat i de motioner som vi talar om i dag. Det är alltifrån bristande valfrihet, brist på mångfald till att vi inte tillräckligt väl lyckas utnyttja den potential som finns när man stimulerar barns lust att lära.
Det sker också många satsningar när regeringen genomför sin familjepolitiska reform under mandatperioden. Det pedagogiska inslaget i förskolan ökar. Genom att vi förtydligar läroplanen och ger förskollärarna ett tydligt pedagogiskt uppdrag - det verkar bra att andra också är med på den båten - och genom ett lekfullt lärande över huvud taget lyckas vi just med att lägga grunden till att fler barn lyckas i skolan längre fram. Det är positivt på många sätt. Men det kanske är allra mest positivt för dem som behöver särskilt stöd. Vi vet att ju tidigare vi upptäcker särskilda behov eller dolda handikapp, desto tidigare kan vi också sätta in resurser och rätt typ av hjälp. När rätten till allmän förskola utvidgas ser vi också effektivt till att fler barn än tidigare får tillgång till pedagogisk verksamhet.
Sedan är det så att ingen modell, hur bra den än är, kan passa alla barn. Här tog vi redan under den förra mandatperioden ett nytt steg när vi med Miljöpartiets hjälp också kunde införa etableringsfrihet för enskilda förskolor och fritidshem. Nu går vi vidare och utvidgar denna etableringsfrihet och inför en barnomsorgspeng som gör att vi snart på allvar kan tala om verklig mångfald, valfrihet och kvalitet i barnomsorgen. Det blir ett sätt för oss att möta familjers skiftande behov när de själva kan välja den typ av verksamhet som de tycker är lämplig för just sina barn. Till detta kommer de andra delarna av den familjepolitiska reformen med både jämställdhetsbonus för att uppmuntra till delat ansvar i familjen och ett vårdnadsbidrag för dem som känner att de faktiskt vill ha möjlighet att stanna hemma lite längre med sina barn.
Herr talman! När man diskuterar barnomsorg får jag ibland känslan av att det är helt olika världsbilder som står mot varandra när exemplen kommer upp. Om man ska hårdra det lite grann kan man ibland höra föräldrar som tycker att de vill uppfostra ett underbarn som helst ska lära sig att läsa innan det har lärt sig gå. På andra sidan står de som tycker att barn måste få vara barn och att barnomsorg ska präglas bara av lekfullhet och ingenting annat. Det är klart att den politiska utmaningen inte bara handlar om att försöka kombinera detta utan delvis också om att man kanske kan göra båda delarna. Vi kan se den fantastiska potential som finns i alla barn över huvud taget och samtidigt se behovet av en trygg och lekfull miljö där barnen får utvecklas i egen takt.
Vi kan konstatera att pedagogik tidigt är både bra och viktigt och samtidigt ha förståelse för de föräldrar som uttrycker en vilja om att vara hemma lite längre med sina barn.
I grund och botten tror jag att det är precis så som vi människor fungerar. Föräldrar som vill skapa ett underbarn och de som bara vill ha lek kanske trots allt tillhör undantagen. Det är inte antingen-eller - det är inte svart eller vitt - utan det är både-och. Man vill ha både lek och lärande.
Det finns kanske ytterligare en politisk lärdom att dra. En viss före detta statsminister i det här landet lär på 1960-talet ha sagt att skolan ska vara den spjutspets som formar den socialistiska människan - om jag nu minns rätt. I dag har vi - tack och lov! - gett upp den typen av försök att forma människor i ideologiska modeller. Poängen är ju att människor vill flera saker samtidigt. Deras önskemål passar inte alltid in i en och samma modell.
I förskoledebatten, herr talman, betyder ett sådant synsätt att vi måste släppa alla påhittade motsättningar mellan pedagogik och omsorg och kanske ännu mer påhittade och konstlade motsättningar mellan mångfald och kvalitet. Tvärtom är valfrihet en förutsättning för en kvalitativ barnomsorg där familjer känner att just deras önskemål faktiskt spelar roll och har betydelse.
Härmed yrkar jag bifall till utskottets förslag i det betänkande som vi nu diskuterar. Jag tycker att det ges en god bild av hur vi går vidare i de här frågorna. Många av detaljerna faller självklart på plats inom ramen för arbetet med den nya skollagen, men färdriktningen ligger klar: Vi förstärker kvaliteten. Vi ökar valfriheten. Vi stimulerar mångfalden. Vi stärker förskolans pedagogiska uppdrag. Men vi gör detta fullt medvetna om att familjer ser olika ut och om att de inte har samma önskemål.