Fru talman! Det var inte så många frågor som jag
fick svar på av statsrådet Klingvall. Men jag har fler
frågor. Jag undrar hur många människor som kan
vara berörda av hårdare regler? Jag hoppas att stats-
rådet Klingvall kan göra en ungefärlig uppskattning
av hur stor andel av dem som hindras att ta sig till ett
EU-land på grund av visumkrav och transpor-
törsansvar som hade ett genuint skyddsbehov. Är det
inte ganska många?
British Airways är ett flygbolag som har inkom-
mit med kommentarer och synpunkter när det gäller
det franska direktivförslaget om transportörsansvar.
Flygbolaget transporterar mer än 30 miljoner passa-
gerare internationellt per år, och man uppskattar att
det är ungefär 0,015 % som anländer med felaktiga
resehandlingar. Och detta leder till att detta flygbolag
åläggs böter på ungefär 5 miljoner pund varje år.
Flygbolaget säger att man accepterar skyldigheten att
undersöka giltigheten i resehandlingar men motsätter
sig att transportörsansvaret ges en sådan utformning
att resultatet blir att flygbolagets personal upprättar
passagerarprofiler. Man talar om diskriminering i
detta sammanhang, och så kommer det nog också att
bli.
Direktiven innehåller formuleringar om att detta
inte får innebära hinder för asylrätten. British Air-
ways erfarenhet tyder på motsatsen. Sedan 1987 har
minst 400 passagerare som har anlänt till Storbritan-
nien utan korrekta resehandlingar fått flyktingstatus
enligt Genèvekonventionen. Om flygbolaget hade
upptäckt dessa felaktiga resehandlingar vid avresan så
hade man hindrat dessa människor från att medfölja.
Och flygbolaget protesterar också mot att transportö-
rerna ska hålla de ifrågavarande passagerarna som
fångar om det inte går att ordna en omedelbar retur-
transport.
Man anser inte att transportören, i motsats till
staten, har rätt att hålla människor i fångenskap. Det
finns inte heller någon maximilängd för detta frihets-
berövande, vilket gör det ännu mer oacceptabelt.
Ganska många länder inom EU har reserverat sig mot
detta direktivförslag. Såvitt jag vet finns Sverige inte
med bland de länderna men jag hoppas att jag har fel.
Kanske statsrådet Klingvall har det rätta svaret.
I flygbolagets kommentar sägs det att det är trans-
portören som ska avgöra till vilket land den ska
transporteras som på grund av felaktiga resehandling-
ar vägras inresa i EU. Det innebär att risken är upp-
enbar att den här personen transporteras till en stad
där hans eller hennes säkerhet inte kan garanteras.
Jag tycker att det finns många exempel på att vise-
ringskraven förändras efter det antal flyktingar som
kommer till Sverige. Det finns många exempel på det.
De mest kända exemplen gäller Chile, Bosnien och
Kosovo. Man slår till med ett visumkrav när det anses
vara för många som kommer eller som behöver fly.
Det är bra att Sveriges linje vad gäller vise-
ringspraxis ska medge så stor öppenhet och genero-
sitet som möjligt. Men hur är det i verkligheten? Hur
är det med en anhörig från Eritrea eller Sudan? Har
man då lika stora möjligheter att få visering för att
hälsa på släktingar i Sverige som t.ex. en person från
ett rikare land? Är det inte så att många av avslagen
just gäller personer från de fattigaste och mest utsatta
länderna?
Jag vill upprepa den ställda frågan: Hur många
flyktingar med genuina skyddsbehov har hindrats att
komma till ett EU-land på grund av visumkrav och
transportörsansvar?