Herr talman! Det låter i och för sig intressant om man på Regeringskansliet jobbar med att försöka utveckla konsumentskyddsperspektivet när det gäller de drabbade personerna, men Lars Tysklind kanske inte har så stor erfarenhet av hur det ser ut i de familjer som drabbas.
Oavsett om det handlar om en bostad eller en arbetsplats - kanske i ännu större utsträckning på arbetsplatser - förnekar man problemet. Det kan vara flera procent av de anställda på en arbetsplats som drabbas väldigt illa och som till exempel utvecklar olika typer av doftöverkänslighet så att de inte kan vistas på arbetsplatsen för att det finns någonting där som sprider dofter. När man väl förstår vad det handlar om är man så sjuk att man inte orkar kämpa för sin sak. Jag har träffat många familjer som inte har någon som helst egen förmåga att driva sina krav längre. De är alltså så sjuka att det är nätt och jämnt att de kan hålla sig vid liv - mer energi finns inte kvar - när de inser vad problemen består i.
Jag tror tyvärr att även med en utveckling av ett starkare konsumentskydd finns det ett mycket större behov av, om vi ska få en åtgärd, att ansvaret för den som bygger blir tydligare.
Ett av de fyra förslag jag har är att man ska öka och förtydliga ansvaret för den som bygger, och det är precis det som man sade i den här utredningen som låg till grund för det betänkande som jag berättade om i mitt anförande. Det är väldigt tydligt att ansvaret måste ligga på den som bygger, den som producerar.
Vi har ju ett sådant perspektiv på många andra produkter, bilar till exempel. Men i dag kan den som producerar en bostad låta folk bo där i experimentsyfte, och när de drabbas får de själva stå får kostnaderna. Det är till och med så att företaget kan renovera och göra åtgärder och tjäna pengar på bygget en gång till. Så illa ser det ut.