Fru talman! Jag vill huvudsakligen tala om reser-
vation 2. Gudrun Lindvall har tidigare yrkat bifall till
den, och det vill jag också göra här.
Reservationen handlar om s.k. rotsnurr. Nu är jag
lockad att också tala om omvänt baggböleri som jag
har haft en interpellation om, men jag låter det anstå
till en annan gång. Detta sagt med anledning av Erik
Arthur Egervärns inlägg.
På s. 6 i betänkandet hänvisas angående s.k. rots-
nurr till en interpellationsdebatt som jag hade med
näringsministern den 29 maj i år. Att tala i fram-
tidstermer om den här frågan är helt riktigt, men den
slutsats som då drogs är enligt min mening helt för-
kastlig. Man skulle satsa på framtiden och glömma
gamla försyndelser.
Skog som planterades på 60- och 70-talet hör i all-
ra högsta grad framtiden till med tanke på trädets
långa tillväxttid. Skall vi få en skog som uppfyller
kraven inför framtiden, krävs en utredning när det
gäller rotdeformationer och instabilitet, dvs. rotsnurr.
Varje år som drabbade träd lyckas växa vidare innan
de vid en storm faller innebär en ekonomisk förlust.
Det är också en förlust för naturen.
Det är också en stor risk att historiska impediment
skapas, särskilt i höjd- eller norrlägen. Ett impediment
är ingenting som bevarar skog. Det har sagts här tidi-
gare, och det vill jag å det bestämdaste motsätta mig.
Impediment är områden där skogsbruk icke kan äga
rum. Det är just ingenting att spara som skogsfastighe-
ter eller skogsgrupper. Däremot kan det gälla andra
typer av områden som kan vara värda att finnas kvar
av den orsaken. Kanske kan man sedan tala om ökade
procentsatser som har undantagits från skogsbruk,
t.ex. impediment. Det tycker jag att man skall lämna
åt sidan. Det finns ett historiskt impediment på 10 000
hektar, en kvadratmil, i Gällivare. Det finns många
sådana områden, men jag känner till just det här. Där
kan man aldrig mera bedriva något skogsbruk. Det
betyder att man efter flera planteringar inte har lyck-
ats beskoga området. Det är ett historiskt impediment.
I mellersta och i södra Sverige uppstår i allmänhet
inte dessa problem. Nya planteringar kan återbeskoga
områdena efter misslyckad plantering.
Att undersöka rotsnurrens omfattning och att sna-
rast försöka med andra metoder är en nödvändighet.
En metod är naturlig föryngring. Borrotsplantor är en
annan metod. Det blir ett fortsatt händelseförlopp när
man har undersökt rotsnurrens utbredning.
Den här frågan är så stor att ingen ansvarig politi-
ker på allvar vågar ta i frågan. Det gäller miljarder
kronor. Det gäller inte bara någon miljard utan kanske
100 eller 1 000 miljarder kronor, som man har för-
summat i Sverige. Många forskare är faktiskt eniga
om detta. Det är inte bara något som jag har tänkt ut
här.
Rotsnurr är inte historia, även om historien om
rotsnurr ger dålig eftersmak. Sedan 70-talet har
100 000-tals hektar planterats med miljontals, miljar-
der, små täckrotsplantor. Bara Assi Domän har plan-
terat omkring 170 000 hektar med paper pot i norra
delen av Sverige. Med stora kunskaper om fenomenet
fortsätter man att använda plantor som ger rotsnurr.
Det säljs än i dag plantor som ger upphov till kraftigt
deformerade rotsystem.
Jag har sett plantor som man planterade för ett och
två år sedan, och de är fortfarande snurrade. Genom
Skogsstyrelsens plantinventering vet man att en av tre
plantor dör efter fem år. Efter två år, alltså två vege-
tationsperioder, har 25 % dött, och efter fem år alltså
ca en tredjedel. I Götaland och södra Svealand är
vanliga orsaker snytbaggen eller att plantorna dränks i
planteringarna, men i Värmland och Dalarna, som
snarare har Norrlandsnatur, är det "annan orsak". Det
betyder att det är i första hand rotsnurr som är orsa-
ken. Enligt min och många andras åsikter är det på
detta sätt.
Genom knölarna som finns i övre roten på litet
större träd - träd som är fem till tjugo år - stryps
näringstillförseln till trädet. Det ger utrymme för
angrepp av framför allt honungsskivling. På naturligt
föryngrade skogar finns nästan inget angrepp av ho-
nungsskivling på plantor som är över femton år. Det
vill säga att de klarar av de angrepp som förekommer.
Det gör inte rotsnurrade trädplantor. Honungsskiv-
lingen ger då nådastöten, och då kan två tre meter
höga träd ramla som plockepinnar.
När man tänker på att skogen i Norrland kan be-
höva ända upp till 120 år för att bli avverkningsmo-
gen är det en framtidsfråga att gå bakåt och inventera
och lösa de här problemen för att få ut så mycket som
möjligt av skogen. Det är oerhört viktigt för naturen,
det är viktigt för rennäringen, det är viktigt för eko-
nomin att man gör denna undersökning. Det finns
många gamla skogvaktare och kronojägare som kän-
ner till det här problemet. Det finns många från SNF
och naturvårdare, sådana som vistas mycket ute i
markerna, som mycket väl känner till det här. Det
skulle alltså inte vara en omöjlighet att ta även dem
till hjälp i det här fallet.
Under de sista 40 åren av sin levnad växer träden
två tredjedelar av sin slutliga längd. Avverkningen
bör alltså inte ske förrän de har blivit 100-120 år.
Den 7 december kl. 13-17 blir det ett seminarium
om rotdeformationer och -instabilitet i lokalen med
beteckningen L 4-27. Alla riksdagsledamöter kommer
att få en inbjudan. Forskare och naturvårdare kommer
att ge fakta och sin syn på fenomenet rotsnurr.
Jag yrkar alltså på en utredning om det här. Om
jag har tid kvar skall jag läsa upp några plantsystem
som ger rotsnurr; det här är bara ett litet antal:
Paperpot: kvarsittande syntetiskt papper - 1 mil-
jard plantor har planterats. Det är den värsta sorten.
Combicell: papper som tas bort före planteringen.
Kopparforskrukan: av hårdplast.
Hikokrukan och Blockplant: 700 000-800 000
plantor. Hårdplast med styrlister i. Det är litet bättre
men det finns rotsnurr där.
Plantsystem 80: vertikalt orienterade kammar.
Eftersom min taletid är slut kan jag inte fortsätta
längre nu, men det finns en rad ytterligare.
Även i dag finns det plantor som planteras på det
här sättet. Jag har på mitt rum två år gamla rotsnurra-
de plantor.