Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret. Jag tänker
inte upprepa så väldigt mycket av själva ämnet efter-
som Magda tog upp precis samma synpunkter som
jag har. Därför tänker jag uppehålla mig lite vid be-
handlingen av interpellationen och vid svaret.
Jag finner det sorgligt att ministerns svar raljerar
lite över att åtminstone jag hade en väldigt kort inter-
pellation, att den inte ger någon fullständig bild och
att citaten är ryckta ur sitt sammanhang. Med tanke
på att statsrådet tidigare har svarat på en liknande
interpellation och dessutom i svaret visar att han vet
vad det handlar om känns det här lite sorgligt.
Dessutom fick vi en liten reprimand, en tillrätta-
visning av att vi inte begriper praxis, att det är Mi-
grationsverket och Utlänningsnämnden som är de
rättstillämpande myndigheterna och att det är de som
fastställer och tillämpar praxis. Det känns också lite
konstigt med tanke på nästa ärende. Vi ska inte prata
om det, men jag måste göra det därför att det handlar
om att ministern har föreslagit regeringen att praxis
ska ändras så att myndigheter i sina beslut ska kunna
ta hänsyn till förhållandena i norra Irak. Ibland går
det bra att lägga sig i praxis och ibland går det inte.
Jag kanske har missförstått vad som är praxis. I så fall
vill jag hemskt gärna få en förklaring. Jag förstår inte
att man kan göra ibland si och ibland så.
Jag förstår inte heller varför ministern kallar det
här för ett enskilt ärende. I FN:s senaste rapport,
UNHCR januari 2001, noterades ett 20-tal försvunna
konvertiter. Det är väl inget enskilt ärende som vi tar
fram här.
Det övergripande problemet är vad vi ska göra när
vi vet att Iran är det land som hårdast tillämpar sha-
ria-lagstiftningen.