Fru talman! Myndigheterna har ett underlag som
inhämtas fortlöpande från en rad olika källor. Vi
kommer att återkomma till detta i debatten om nästa
interpellation av Kerstin-Maria Stalin. Det gäller inte
minst vilken betydelse UNHCR har. Vi har genom
Amnesty International, Human Rights Watch och vårt
eget utrikesdepartement möjligheter att insamla in-
formation. Myndigheten har egen expertis med upp-
gift att samla landinformation om förhållanden i ur-
sprungsländerna.
Det kan med andra ord anses fastslaget att när det
gäller just tillgången till information om förhållanden
i ursprungsländerna är våra utlänningsmyndigheter
mycket välutrustade. På den punkten vill jag upprepa
mitt svar. Myndigheternas möjligheter är så goda som
de rimligtvis kan anses behöva vara.
När det gäller förhållandena för de kristna i Iran
har vi ett antal uppgifter att gå på. UNHCR har i ett
bakgrundspapper om Iran återgivet en rapport från
amerikanska utrikesdepartementet. Där uppger man
att en icke namngiven grupp har lämnat en uppgift
om att 15-23 iranska konvertiter försvunnit mellan
november 1997 och november 1998.
State Department upprepar sedan uppgifterna två
år senare, dvs. år 2000. Vi vet inte namnet på den
kristna grupp som har gett den ursprungliga uppgif-
ten. När UNHCR sedan gör en rapport om ofrivilliga
försvinnanden tar UNHCR över huvud taget inte upp
det.
Däremot uppger en annan organisation att åtta
evangeliska kristna dödats av myndigheterna under
de senaste tio åren. Även den uppgiften återfinns i
State Departments rapport, och det är samma upp-
giftslämnare som i det andra fallet.
Innan man drar några slutsatser av detta måste
man göra något slags källkritisk analys om i vad mån
det över huvud taget dessa uppgifter kommer från
olika ursprung. Jag bara nämner det som ett exempel
på hur man måste arbeta.
Vi har vår egen svenska MR-rapport från år 2000.
Den säger så här: Protestantiska evangeliska kyrkor
har under en följd av år utsatts för hårdare tryck än
andra kyrkor i Iran. Den hävdar att de trakasserier
som har förekommit i huvudsak har drabbat dem som
bedriver evangelisk verksamhet, dvs. mission.
Trots rättsläget med dödsstraff som möjlig påföljd
hävdar rapporten att nyblivna kristna i praktiken
tolereras så länge som de behandlar tron som en per-
sonlig angelägenhet. Däremot förekommer det trakas-
serier av vissa konvertiter, och det kan finnas regio-
nala skillnader.
Detta innebär inte ett försvarstal från min sida om
förföljelse. Jag bara berättar vad det finns för under-
lag för den bedömning som har stått till våra utlän-
ningsmyndigheters förfogande utifrån våra egna
svenska källor.
Utlänningsnämnden har i beslut efter dessa prax-
isbildande beslut från 1996 i vissa fall funnit att kon-
vertiter löper risk för förföljelse i Iran därför att de
bl.a. missionerat för sin tro.