Fru talman! I det här betänkandet om älgjakten
behandlas dels propositionen om de s.k.
generellområdena för älgjakt, dels ett antal
fristående motioner. Det är ett enigt utskott som står
bakom betänkandet. Detta faktum borde kanske
innebära att debatt skulle vara överflödig, men jag
tycker att det fortfarande kvarstår tankegångar och
uppfattningar kring älgjakten som man en gång för
alla borde avskriva. Det är för att beröra detta som
jag har begärt ordet.
I det särskilda yttrandet, som Inge Carlsson talade
om, beklagas att utskottet inte utnyttjade det här
tillfället för att finna en slutlig lösning för
licensområdena.
Vilka problem är det då som inte har fått sin
lösning? Ja, det är problemet med ägarna av mindre
marker, som av någon anledning inte kan, inte får
eller kanske inte vill vara med i någon
jaktsamverkan. De är tydligen fortfarande en nagel
i ögat på många.
Jag måste erkänna att jag ständigt förvånas över att
man på olika sätt försöker bevisa hur dessa jaktens
sabotörer omintetgör en planerad skötsel av vår
älgstam. Av vilken anledning sker detta? Jag tycker
att verkligheten är en annan, som jag mycket kort
skall beskriva. Innan jag gör detta vill jag, för att
undvika eventuella missförstånd, understryka
följande.
Jag är självfallet för en samordning och ett
samarbete när det gäller älgjakten, men jag är
ganska bestämd i fråga om att det här måste ske
frivilligt. Jag tror, av många anledningar, att det är
dömt att misslyckas om man försöker tvinga ihop
markägare genom olika åtgärder. Jag tror att det
även fortsättningsvis måste vara rättesnöret i den
här frågan.
I propositionen redovisas att A-områdena hösten
1992 omfattade 34 miljoner hektar, dvs. 96 % av
den totalt registrerade arealen. Där fälldes 92 500
djur. B-områdena hade samma år en areal av
500 000 hektar, dvs. 2 % av marken. Där fälldes
knappt 1 800 djur. Generellområdena, som
betänkandet framför allt handlar om, omfattade
690 000 hektar, dvs. drygt 2 % av arealen. Där
fälldes knappt 2 900 djur.
Det är ju så att älgstammen på sina håll totalt har
skjutits sönder och samman. Hösten 1993 kunde
man endast skjuta ca 60 % av tilldelade älgar -- det
gällde hela landet.
Då är det tydligen åter ägarna av mindre marker,
som har fällt ca 5 000 älgar, som är bovarna. Det är
de som är ett hinder för en produktionsanpassad
älgjakt. Det är ingen hejd på alla reportage och
uträkningar, där man på alla sätt försöker bevisa
detta. Det här är helt otroligt.
Jag har funderat vad man skall göra med alla dessa
älgar som omkommer i trafiken och som förolyckas
på annat sätt. Om man skall ta dem med i
beräkningen innebär detta att vi aldrig -- inte ens om
vi i övrigt totalt samordnar all jakt -- får en
produktionsanpassad avskjutning. Det är nämligen
inte någon länsstyrelse och inte något jaktlag som
kan säga hur många älgar som omkommer i
trafiken, som drunknar, som blir tagna av björn
osv. Om det är någon logik i resonemanget om att
det är ägarna av de små områdena som är bovarna,
finns det ju ingen möjlighet att komma till rätta med
problemet, genom att det finns en grupp djur som
mister livet på annat sätt.
Jag tycker helt enkelt att det är både osakligt och
osmakligt att den här myten skall hållas levande.
Om 96 % av marken är produktionsanpassad bör
man rimligen klara en anpassad avskjutning. Då
bör inte det hända som nu har hänt, dvs. att
licensgivning och avskjutning inte har med
verkligheten att göra och att vår fina älgstam därför
är i fara.
Riksjaktvårdskonsulent Bo Thelander gick för en
tid sedan ut med varningen: Dra i nödbromsen!
Licenser kan inte utfärdas på samma frejdiga vis
längre. Älgstammen är på väg att förstöras.
Jag skulle vilja fråga Inge Carlsson: Handen på
hjärtat; är det de som jagar på 4 % av marken som
håller på att förstöra -- och som på en del ställen
redan har förstört -- vår fina älgstam?
Jag förstår inte heller det av Socialdemokraterna
tillstyrkta motionskravet om 70 dagars jakttid på
småmarker och en kalv på licens. Om man tycker
att det är orimligt att jaga på ett litet markområde i
5 dagar, förstår jag inte att man kan tillåta 70 dagar
när det handlar om en kalv. En kalv är ju också en
älg -- efter ett år är den vuxen. Den ingår självfallet
i det totala antalet i stammen. Det här går inte ihop.
Det vore intressant att få en förklaring.
I betänkandet behandlas också en rad yrkanden när
det gäller arrendevillkor. Jag hade nog väntat mig
att åtminstone s-gruppen skulle ha haft en
reservation i den här frågan, efter alla löften som
getts. Nu fick vi en förklaring av Inge Carlsson, men
den håller inte ända fram.
Jag tror att problemen med prisutvecklingen
kommer att kvarstå trots de uppgörelser som
gjorts. Jag vill hänvisa till en tidigare proposition,
1991/92:9, där det sades att den nuvarande
lagstiftningen är uppbyggd på principen att jakt är
tillåten om den är försvarlig från viltvårdssynpunkt.
I de diskussioner som förevarit med
Domänverket -- nuvarande Assidomän -- anfördes
det som försvar för de höga arrendena att riksdagen
beslutat om ett avkastningskrav på viltvården. Jag
har svårt att se överensstämmelsen mellan det och
de intentioner som sägs ligga bakom
jaktvårdslagstiftningen.
Fru talman! Jag hoppas att samarbetet och
samordningen inom jakten även fortsättningsvis
skall kunna ske på frivillighetens grund. Detta är
fullt möjligt utifrån kravet på en
produktionsanpassad och bra skötsel av
älgstammen. Vi kanske får leva med att
målsättningen än så länge bara uppnås till 96 %.
Jag hoppas även att jakten på dem som äger mindre
marker nu skall avblåsas. Då kanske de själva tar
initiativ till samarbete. Det vore väl bedrövligt om
enkla fakta inte skulle kunna nå fram i den
lagstiftande församlingen, även om det handlar om
älgjakt.