Fru talman! Jag får väl säga tack tillbaka. Jag har
samma erfarenhet av samarbetet som Carl G
Nilsson.
Förhandlingarna om jaktpriserna torde vara ett
steg i rätt riktning. Jag har varit med på ett hörn och
har fått reda på hur det har avlöpt. Men det jag
hade tänkt mig att riksdagen kunde göra var ett
utalande om att man måste sätta viltvården främst
och inte de ekonomiska intressena.
I förhandlingarna med Domänverket hävdade man
bestämt från Domänverkets sida att jägarna själva
beslutat att det skall vara ett visst avkastningskrav
på älgjakten. Det var det påstående man mötte från
representanter för Domänverket. Ett sådant beslut
hade det varit på sin plats att riksdagen hade
upphävt. Det skulle vara klart uttalat att när det
gäller viltvården är detta oförenligt med de
intentioner som ligger bakom
jaktvårdslagstiftningen.
De generella områdena, hävdar jag fortfarande,
utgör inte något större problem. Det har inte heller
Carl G Nilsson tillbakavisat. Mitt eget län,
Västerbottens län, hade det senaste året den högsta
avskjutningen i hela landet. 1993 sköts där 10 630
älgar på a-områdena. Det är 98,2 % av den totala
registrerade marken. På de generella områdena
sköts det 62 älgar. Det är 0,2 % av jaktmarken.
Det jag menar är att man skall undvika att göra det
här till ett problem och en anledning till att inte
kunna ha en produktionsanpassad jakt. Det är vi
som jagar på de stora licensområdena som får ta på
oss skulden för att vi har förorsakat älgstammen de
skador som den har, att den på sina håll är totalt
sönderskjuten. Det är vi som har fällt de flesta
älgarna som får ta på oss den skulden.
Jag tror att det går att förenkla administrationen
ytterligare. Men det hör inte till den här
diskussionen, eftersom det redan föreligger ett
förslag.