Fru talman! Här har det pratats mycket om bar-
nens villkor i Sverige på olika sätt. Jag tänkte ge en
annan vinkling och prata om de barn som inte finns
ännu, nämligen de ofödda barnen. Det är ett problem
inte bara i Sverige utan i hela västvärlden att det föds
allt färre barn. Vi vet att de senaste fem åren har an-
talet barn per kvinna minskat ganska kraftigt. Statisti-
ken visar att det skett en minskning från 2,1 barn till
1,5. Så torr och precis är statistiken, som oroar oss
politiker och forskare i Sverige som ser framtida
problem i detta. Vi brukar säga: Vem ska ta hand om
oss när vi blir gamla? Det är en fråga som man verk-
ligen kan fundera på.
Vi frågar oss också - jag gör det - varför utveck-
lingen har gått dithän att barn inte längre är självklara
i en relation. I varje fall skjuter man upp tidpunkten
för det första barnet ganska länge, och därmed kom-
mer det andra barnet ganska sent, om det över huvud
taget blir något andra barn.
Detta må vara ett nationellt problem på sikt, men
jag väljer att i första hand tycka att det är märkligt att
vi har ett samhälle som inte välkomnar och stimulerar
barnafödande rent allmänt.
Fru talman! Jag blev inspirerad till detta anföran-
de strax före juluppehållet då vi diskuterade den all-
männa förskolan men framför allt maxtaxan på dagis.
I den debatten hävdade statsrådet Wärnersson att det
minsann skulle bli fart på barnafödandet. Avgifter på
dagis skulle få fler att välja att skaffa barn. Den billi-
gare avgiften för höginkomsttagare skulle minsann få
trenden att vända.
Så är det naturligtvis inte. Barn skaffar man sig av
kärlek till varandra. Barn vill man ha därför att man
längtar efter barn. Men då får inte hindren upplevas
som för stora. Det är vad vi ser hända just nu.
Att kvinnor väntar med att skaffa barn har många
olika orsaker, men den avgjort största orsaken be-
kräftas i en Sifomätning också strax före jul. Här
berättas att nio av tio i åldersgruppen 18-29 år anger
stress som orsak till att man är tveksam inför att skaf-
fa barn. För gruppen 30-49 år är siffran 81 %. Det är
alltså en väldigt stark markering av att stressen är den
är den avgörande faktorn för att man inte skaffar
barn.
Sedan tillkommer ändrade livsmönster rent all-
mänt, att man väljer att leva singelliv. Ekonomin
uppges naturligtvis också som ett stort hinder. Jag
återkommer till det. Men framför allt pekar man på
att stressen i tillvaron är den viktigaste orsaken.
Stressen minskar tiden tillsammans. Kärleken ges inte
det utrymme som den kräver.
Fru talman! Är det då så konstigt att det blir som
det blir? Nej, jag tycker inte det.
Här har vi ett läge där både man och kvinna i re-
gel jobbar heltid för att få hushållsekonomin att gå
ihop - ofta mer än heltid dessutom. Många pendlar
till och från jobbet. De par som ännu inte har skaffat
barn ser den enorma stressen på tunnelbanan eller
bussarna och ser de svettiga pannorna hos föräldrarna
som är på väg till dagis och som på eftermiddagen
hämtar ungarna, för att senare på kvällen kanske
skjutsa äldre syskon till fotbollsträning eller vad det
är fråga om. Då tittar de på varandra och funderar om
de verkligen orkar med det här - det verkar jobbigt att
skaffa barn - och så avvaktar de. Trötta par orkar inte
med varandra, och än mindre orkar de med barn. Så
ser det ut.
Fru talman! Maxtaxa och höjda bidrag i olika
former löser naturligtvis inte detta. Stressen som det
innebär att försöka räcka till finns fortfarande.
För mig ligger ansvaret på ett helt annat plan, fru
talman. Bara mer tid för kärlek och samvaro mellan
vuxna ger förutsättningar för fler barn. Det är ganska
naturligt, eller hur? Bara mer tid för de egna barnen
ger förutsättningar för ytterligare barn. Det direkt
barnfientliga samhälle som vi ser, dagis för alla till
trots, kan aldrig få människor att satsa på fler barn.
Bara om vi ger kärleken och relationerna mellan
parter och mellan föräldrar och barn mer plats och
mer tid kommer barnafödandet att öka.
TCO-basen Sture Nordh skrev ett debattinlägg i
Svenska Dagbladet i detta ämne före jul. Han säger så
här: Människor har stora svårigheter att få livspusslet
att gå ihop. Nu måste statsråden bidra med konkreta
lösningar.
Nordh har rätt i sin första analys. Barn upplevs
komplicera tillvaron. Tyvärr landar Nordh ändå på att
det är större och fler bidrag som ska få trenden att
vända. Statsrådens stressgrupp, med Ingela Thalén i
spetsen, förväntas komma med begåvade förslag i den
här riktningen. Av det här har vi naturligtvis inte sett
någonting ännu. Den skåpmaten, med ytterligare
bidragsregler och -nivåer, fungerar inte.
Möjligen kunde något lämpligt statsråd ta sig an
titeln kärleksminister, fru talman, med särskilt upp-
drag att ge kärleken en chans genom att skapa mer tid
och större frihet att njuta av varandra och umgås med
de små och stora barnen. Kan vi föreslå en minister
för djurskydd borde en kärleksminister också få plats.
Vi får se vad Göran Persson hittar på.
Självfallet kan inga ministrar i världen - tack och
lov - skapa ömhet mellan människor, men alla mi-
nistrar måste naturligtvis förstå att alla familjer borde
kunna leva på sina samlade inkomster med en sådan
marginal att tiden för kärleken räcker till. Den tiden
ska man själv kunna arbeta ihop, prioritera och värde-
ra som viktig. I mitt Sverige vill jag se ett samhälle
där statens åtaganden och utrymme krymper avsevärt,
till förmån för den enskilde.
Man skulle kunna säga att en förutsättning för
kärleken och barnen är att staten och politikerna drar
sig undan till förmån för den lilla familjen. Bara så
skapas det utrymme och de friheter som krävs. Fa-
miljens livsval måste kunna ske vid köksbordet och
inte vara beroende av politiska beslut, som vi hör
pratas om här i kammaren, i den utsträckning som vi
ser. Valfrihet i vardagen, att kunna leva på sin in-
komst med marginal, att ha ett arbete - allt detta ger
livsutrymme som stimulerar människor att se varand-
ra, att ta ansvar, att känna glädje och kärlek. Först då,
fru talman, kommer våra unga familjer att välja bar-
nen.