Fru talman! Jag tycker att detta är en mycket vik-
tig interpellation. Generellt är det så att upphandling-
en och de möjligheter som man har att påverka mil-
jön, etiken och utvecklingen på många olika områden
genom handeln ofta kommer till korta. Men däremot
när det gäller MAI blommade denna diskussion upp
till fullo, och jag tycker att det var mycket positivt.
Det har gjort att väldigt många både ute i samhället
och bland oss politiker har fått anledning att fundera
lite extra på vad detta med upphandling och handel
över huvud taget har för betydelse politiskt. Vi har
rättvisemärkning. T.ex. frågan om bananer, som nu
behandlas av WTO, handlar inte om att ta hänsyn till
miljön utan om mycket starka ekonomiska intressen
som man vet att man kan uppbringa ett intresse för.
Men det är mycket svårare att koppla ihop den med
miljöfrågorna.
EG-direktivet om offentlig upphandling innehåller
inga uttryckliga bestämmelser om möjligheten att
ställa miljökrav. Däremot innehåller direktivet regler
om kvantitativa urval av leverantörerna och om hur
prövning av anbuden skall ske. Denna prövningsdel
är mycket noga angiven.
Inom ramen för dessa bestämmelser finns det,
som finansminister Erik Åsbrink här också har gett
uttryck för, utrymme att ställa och ta hänsyn till mil-
jökrav. Direktiven i sin tur är baserade på Romför-
draget. En upphandlande enhet som avser att ställa
miljökrav måste i dag välja det anbud som är det
ekonomiskt mest fördelaktiga med hänsyn till samtli-
ga omständigheter.
Det är alltså svårt att låta miljökraven här på något
sätt väga över. I lagen SFS 1992:1528 räknas också
miljöpåverkan upp som en sådan omständighet, men
inte som en avgörande.
De miljökrav som ställs måste vara så precisa att
en jämförande utvärdering kan göras mellan de olika
leverantörerna. I EU finns rådets förordning (EEG) nr
880/92 om ett gemenskapsprogram för tilldelning av
miljömärken som är frivilliga för producenterna och
som fastställs genom en livscykelanalys. Rådet har
även en förordning om en frivillig miljöstyrnings-
och miljörevisionsförordning. Denna inriktning är
däremot inte förankrad i internationella handelsavtal.
Här vill jag gärna fråga Erik Åsbrink om man kom-
mer att verka för det här pågående arbetet för att få en
större harmonisering mellan EG:s direktiv och inter-
nationella handelsavtal. Då menar jag självfallet en
harmonisering med inriktningen att man jobbar för att
ha större möjligheter att låta miljöhänsyn komma till
uttryck.
Många gånger är det här motsägelsefullt för dem
som skall hantera dessa frågor. Det skapar en osäker-
het och försvårar i dag tillämpningen av miljökrav vid
upphandling. Jag har stor förståelse för de kommuner
som tycker att det här är för komplicerat. Allesam-
mans tycker vi ju att detta är oerhört komplicerat. Är
man då fritidspolitiker med små möjligheter att sätta
sig in i dessa saker är det svårt att vara pådrivande
och att fördjupa sig i de här väldigt komplicerade
regelverken.
Då det finns ett nationellt intresse borde det också
framdeles, lättare än i dag, vid offentlig upphandling i
kommuner, landsting och stat kunna ställas krav, t.ex.
på elkraftens ursprung. Den offentliga sektorn svarar
för en betydande del av den svenska ekonomin. Ge-
nom en tydlig upphandlingsstrategi generellt, alltså i
kommuner, landsting och stat, kan vi vara vägledande
för det privata näringslivet och ha stora möjligheter
att påverka marknaden.
Erik Åsbrink, hur blir det alltså med harmonise-
ringen med de internationella handelsavtalen?