Herr talman! Det är många som har svårt att ta sig för fysisk aktivitet själva, så det kan vara bra om man har obligatorisk fysnärvaro på skolorna och även i företag.
För att sammanfatta det vi har pratat om nu tycker jag att folkhälsoarbete i hög grad är en moralisk fråga. Människor vill inte leva i ett land där klyftorna mellan fattiga och rika drar i väg. Man vill inte ha ett samhälle som präglas av mycket stora klyftor. Det blir en social stress, och det blir ett otryggt och ineffektivt samhälle med lägre tillväxtmöjligheter. Det blir ett orättvist samhälle. Om de 10 procent som är rikast drar i väg, så att man får ett hyggligt genomsnitt, men man samtidigt trycker ned människor under fattigdomsgränsen, blir det ett tråkigt och eländigt samhälle att leva i. Det är en moralisk fråga.
Vad kommissionen säger, och som Maria Larsson för sitt liv inte vill ta till sig, är att ett sådant samhälle också är negativt för hälsoläget i landet totalt sett. Det är den entydiga slutsatsen. Hade hon velat ta denna fråga på allvar hade hon startat en kommission som följde upp resultaten av detta med ordentlig forskningsexpertis och även med politiker. En sådan kommission hade kunnat gå igenom och titta på hur det ser ut i Sverige och hur vi skulle kunna göra för att minska hälsoklyftorna i vårt land. Men jag tror inte att hon vågar. Hon vet nämligen vilken slutsatsen kommer att bli. Slutsatsen av ett sådant arbete hade blivit att man måste vara beredd att minska de ekonomiska klyftorna. Det varken vågar eller vill hon göra. Det går nämligen tvärsemot regeringens politik. Detta skulle jag gärna vilja ha en slutkommentar om från Henrik Ripa.