Herr talman! Totalt sett är hälsan i Sverige god. Vi har en lång medellivslängd, och många hälsoproblem har minskat över tid. Men det finns också stora brister i den svenska folkhälsopolitiken.
Folkhälsopolitikens övergripande mål är att skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen. Här finns mycket att göra.
Gunvor G Ericson tog upp frågan om en kommission, och jag kommer att lyfta upp den frågan också.
Statens folkhälsoinstitut konstaterar återigen i
Folkhälsopolitisk rapport 2010
att hälsan är ojämlik och att förutsättningarna för en jämlik hälsa har försämrats under de senaste åren. I Folkhälsoinstitutets rapport står att läsa:
"Personer med låg utbildning eller låg inkomst har kortare medellivslängd och uppger sämre hälsa än den övriga befolkningen.
Kvinnors självrapporterade hälsa är generellt sämre än mäns, medan män har kortare medellivslängd än kvinnor.
Personer med funktionsnedsättning, utländsk bakgrund eller hbt-identitet rapporterar också en sämre hälsa än den övriga befolkningen.
Hos dem som har sämst hälsa bidrar många olika faktorer till ohälsan.
En sammanställning av olika svenska studier visar att risken för dödlighet bland barn och unga är 30 % högre i socioekonomiskt svaga grupper jämfört med socioekonomiskt starka grupper. Dessutom är risken för skador 40 % högre och risken för depression och ångest 100 % högre.
Detta visar att det övergripande målet för folkhälsan inte är uppnått och att det behövs ett fortsatt aktivt arbete för att skapa samhälleliga förutsättningar för god hälsa på lika villkor för hela befolkningen."
Det var alltså ett citat direkt ur
Folkhälsopolitisk rapport 2010
.
Det strategiska området Goda livsvillkor är grundläggande för hälsa, och rapporten visar tyvärr också att de allra viktigaste folkhälsofrågorna inte diskuteras i dag. De mest avgörande frågorna handlar om människors livsvillkor, det vill säga väldigt mycket handlar om arbetsmarknad, utbildning och socialförsäkringar. De frågorna hanterar inte det här utskottet.
Inom det här området går avgörande frågor åt helt fel håll. Allt fler barn växer upp med ekonomiskt knappa resurser. Särskilt hårt drabbade är barn till ensamstående. Bland unga vuxna har arbetslösheten ökat snabbt under de senaste åren. Personer med funktionsnedsättningar har fått ännu svårare att få arbete. Redan sjuka har fått ännu sämre ekonomiska förutsättningar de senaste åren.
Ändå fokuserar den borgerliga folkhälsopolitiken i dag inte på dessa frågor. Huvudfokus ligger i stället på livsstilsfrågor eller de enskilda individernas möjligheter att ta ansvar för sin egen hälsa, som det numera ofta uttrycks. Det är ett sätt att lägga huvudansvaret för hälsans utveckling på den enskilda individen, trots att vi vet att det framför allt är politiska beslut som styr människors livsvillkor och livsmiljöer.
Världshälsoorganisationen ställde sig i maj 2009 bakom rapporten
Closing the Gap in a Generation
- att utjämna hälsoskillnaderna på en generation. Rapporten visar tydligt att hälsan till väldigt stor del beror på sociala, ekonomiska och politiska förhållanden. Man pekar särskilt på behovet av jämnare inkomstfördelning, generella välfärdssystem och satsningar på barns villkor.
Flera länder har tillsatt egna folkhälsokommissioner efter det, för att få en genomgripande diskussion med konkreta förslag om hur just de ska arbeta vidare med att minska den växande klyftan vad gäller hälsa. Så dock inte Sverige.
Jag började mitt anförande med att hela samhället måste engageras för att få en jämlik hälsa. Det räcker inte att lämna över frågan till Socialstyrelsen eller Folkhälsoinstitutet. För att kunna ta ett helhetsgrepp på hälsans utveckling och vilka åtgärder som behövs måste Sverige, precis som till exempel England och Danmark, tillsätta en folkhälsokommission. Det ska vara en kommission som samlar politiker, forskare och experter inom alla de områden som påverkar hälsans utveckling. Förslag på åtgärder inom alla politikområden behövs. Arbetsmarknad, utbildning, socialförsäkringssystem, hälso- och sjukvårdens utformning, samhällsbyggnadsfrågor och givetvis också arbetet med att förbättra människors levnadsvanor är alla viktiga delar i att nå målet om en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen.
Ja, herr talman, det var det om detta. Nu går jag över till en annan fråga som jag också vill lyfta upp. Det gäller insatser för att stoppa spridningen av hiv/aids. Det är ett område där vi också måste förändra och utveckla arbetet.
Smittspridningen i Sverige ökar, och det är knappast möjligt att slå fast en enskild orsak till det. Det vi kan konstatera är att det arbete som bedrivs i dag inte räcker. När hiv dök upp på 80-talet satsades massivt på information, och spridningen av smittan minskade också. De mest utsatta grupperna var män som har sex med män och intravenösa missbrukare. Det är fortfarande de grupper som löper störst risk att smittas i Sverige, medan personer som smittas vid heterosexuella kontakter oftast smittas utomlands.
Möjliga orsaker till den ökade smittspridningen är att informationen om riskerna vid oskyddat sex har minskat och att unga i dag därför har ett större riskbeteende. Vi reser mer över världen och har oskyddat sex även utomlands, och vi har ett regelsystem som bidrar till att människor väljer att inte testa sig.
I internationella sammanhang har Sverige varit pådrivande i att insatser mot hiv/aids ska ske på frivillig väg. I internationella överenskommelser anges att vi ska erbjuda frivillig testning, vård och behandling.
Sverige har varit drivande i internationella sammanhang, men vi har också fått kritik för hur vår egen lagstiftning ser ut. Vår lagstiftning avviker från andra länders. Vår smittskyddslag är repressiv, och i stället för att satsa mer på information, frivilliga insatser och att göra det enklare att testa sig fokuserar Sverige på plikt och skyldigheter.
Den som misstänker att han eller hon kan ha smittats är skyldig att testa sig, och om personen visar sig ha fått smittan infaller en informationsplikt. Speciella föreskrifter för läkare för smittad person ingår också. Allt detta bidrar till att stigmatisera smittade personer. Ansvaret att minska spridningen ligger på detta sätt ensidigt på dem som fått infektionen, trots att de som mest riskerar att smitta någon annan är de som är nysmittade och alltså inte vet om att de är smittade.
Mer effektivt för att stoppa smittspridningen vore därför att satsa ytterligare på information om säker sex och att göra båda parter ansvariga för den gemensamma sexakten, att satsa på ökad kunskap om hiv och aids bland smittade och samhället i stort, att utöka stödet till frivilligorganisationer som arbetar med hiv och aids samt att utveckla metoder för att nå riskgrupper. Personer som medvetet sprider smitta måste självfallet falla under strafflagstiftning som andra personer som avsiktligt skadar någon annan. Dessa personer ska inte heller få hindra att vi kan ha en effektiv politik för att bekämpa smittspridningen.
Herr talman! Därmed vill jag yrka bifall till reservation nr 3 och reservation nr 5.