Bostadspolitiken

Herr talman! Behovet av en bostad är ett av de

viktigaste behoven för att leva ett fullgott och värdigt

liv i vårt samhälle. Ett tryggt hem med utrymme för

vila, gemenskap och social samvaro är nödvändigt i

ett samhälle där trycket ökar på alla.

Rätten till en bostad är i dag inte självklar. 10 000

personer beräknas vara hemlösa. 160 000 ungdomar

vill inget hellre än att skaffa sig en egen lägenhet.

Hundratusentals familjer funderar starkt på att byta

ned sig till en mindre bostad med sämre förutsättning-

ar för ett gott liv i en god miljö.

Många är oroliga över de allt högre boendekost-

naderna. Hyresrätten har drabbats värst av de stora

bostadskostnadsökningarna på 90-talet. Tyvärr har det

mesta skett genom medvetna politiska beslut här i

kammaren. Skattereformen, försämrade räntebidrag

och försämrade bostadsbidrag har kraftigt påverkat

detta.

Det måste bli ett slut på ökade hyreskostnader.

Hyrans andel av den disponibla inkomsten måste

sjunka. Det vittnar inte minst de många brev om som

bostadsutskottets ledamöter fått ta emot under våren

från bekymrade och ängsliga människor som skriver

om sin oro.

Jag skall ge några korta glimtar ur de brev jag har

fått.

"Jag är arbetslös och 55 år. Har snart inte råd att

bo kvar i min lilla etta. Arbetat i 40 år och punktligt

betalat min hyra. Något måste göras. Sänk hyran och

ge oss människovärdet åter. Det kan inte anses vara

rimligt att betala över 50 % av nettoinkomsten i hyra.

För fem år sedan var den en tredjedel."

I ett annat brev står det: "Vi bor på Söder och är

några vanliga barnfamiljer som vill behålla våra hy-

resrätter i innerstan. Det är inte så bra om innerstan

bara blir för rika och etablerade familjer och förorten

för mindre fint folk. Alla har inte råd med en bostads-

rätt, men nästan alla älskar Söder. Är vi alla lika eller

ska ekonomin få styra?"

En tredje säger: "Det kan inte vara rimligt att ung-

domar ska bo hos sina föräldrar när de är i 25-30-

årsåldern. De vill precis som vi starta ett eget liv och

ha rätt till ett eget hem."

En fjärde skriver: "Hyrorna har gått upp här i

Fisksätra. Tyvärr har bostadsområdet förslummats.

Man låter lägenheter och utemiljön förfalla. Hur kan

man då höja hyrorna, och vart går våra hyrespengar?"

Tyvärr ger regeringen inga svar på de här frågorna

i den proposition som ligger till grund för detta betän-

kande, trots två års utredande och ett års funderande

på alla viktiga frågor som berör bostadspolitiken.

Resultatet blev ingen ny kostym, inte heller en väst,

inte heller en tumme, Rigmor Ahlstedt; det bidde en

tummetott.

Frågorna om hur det blir med de höga hyrorna -

Europas högsta - med nyproduktionen, som är den

lägsta på 1900-talet, och med den bristfälliga och för

låga ombyggnationsnivån, som leder till kapitalför-

störing av bostadsbeståndet, blir obesvarade. Det

gäller likaså frågorna om den sociala bostadspoliti-

ken, de utsatta hushållens situation, segregeringens

allt större omfattning, ungdomars boendesituation,

allmännyttans roll i framtiden liksom statens och

kommunernas framtida roller. De ges inte heller några

svar.

Det enda som är riktigt bra är den inledande por-

talparagrafen, som skall vara målsättning för en fram-

tida bostadspolitik. Den bygger på den bostadspolitis-

ka utredningens förslag - dock med tillägget att bo-

staden är en social rättighet. Jag vill fråga regerings-

företrädare vad som är avsikten med detta och på

vilket sätt det avspeglas i betänkandetexten. Jag kan

då inte se något som där förändrar bilden och tryggar

bostaden som en social rättighet.

Regeringen hänvisar fortfarande till kommunernas

bostadsförsörjningsansvar med syftning på kommu-

nallagen, plan- och bygglagen och socialtjänstlagen.

Det är allmänt hållna lagar som inte ger rätt till en

bostad vid prövning i domstol. Helt nyligen fick tre

ungdomar avstå rätten till eget boende och flytta hem

till sina föräldrar mot sin egen vilja. Vad är det då för

rättighet som regeringen säger sig företräda?

Herr talman! Det kommer inte att vara möjligt att

kommentera alla förslagen i betänkandet, så jag nöjer

mig med dem som är av störst intresse.

En stor fråga är stödet och hjälpen till de s.k.

krisårgångarna - det som är byggt i slutet av 80-talet,

som är dyrast att bo i och som trots detta står inför

ytterligare krav om hyreshöjningar. Det är bostadsrät-

ter men framför allt hyresrätter som nu i svindlande

fart förlorar sina räntebidrag och fasas in med två steg

i fastighetsskattesystemet. Enligt SABO skulle hyran i

dessa årgångar behöva höjas med mellan 1 000 och

1 300 kr i månaden inom en femårsperiod om inget

görs.

Regeringen håller själv med om att hyresrätten

drabbats hårdast under 90-talet med i princip en för-

dubbling av hyreskostnaderna och borde därför ge

lösningar för dessa hushåll högsta prioritet. Regering-

ens förslag var att frysa räntebidragen under ett år,

men eftersom infasningen i fastighetsskattesystemet

sker samtidigt blir det sammantaget ändå krav på

ökade hyror.

Att stoppa infasningen i fastighetsskatten hade

varit ett bättre alternativ för framför allt hyresrätten i

krisårgångarna. Bäst hade varit att göra som Vänster-

partiet föreslår, nämligen att både frysa räntebidragen

och stoppa infasningen av fastighetsskatten.

När frågan skulle behandlas i bostadsutskottet ut-

bröt rena kalabaliken. Det liknade de såpoperor som

dagligen visas i TV. Det var beskyllningar och an-

märkningsvärda uttalanden som man kan hitta just i

sådana såpor. Manuset skrevs om från dag till dag,

och de stora artisterna blev huvudrollsinnehavare:

Persson, Bildt, Åsbrink, Johansson och Eriksson. De

tog över scenen, och utskottets ledamöter blev statis-

ter i föreställningen. Vi i Vänsterpartiet ställde oss

utanför såpoperan och stod fast vid vårt förslag i

bostadsutskottet. Vi glömde inte vad det handlar om,

nämligen stödet till de s.k. krisomgångarna.

Resultatet kan vi nu ta del av i betänkandet. Fas-

tighetsskatten sänks från 1,7 till 1,5 % generellt, och

det blir ytterligare lättnader för dem som bor med

sjötomt. S och c står bakom uppgörelsen, som enligt

SABO ger en genomsnittlig sänkning av hyran för en

normal trerummare med 6 kr per månad. En prelimi-

när bedömning säger också att den ger en sänkning av

boendekostnaden med ca 1 000 kr per månad för en

villaägare med sjöutsikt på Lidingö.

Frysningen av räntebidragen ligger kvar, men inte

nivån, som det fanns utrymme för i vårbudgeten.

Kravet på infasning i fastighetsskattesystemet ligger

dock tyvärr fast. Vid justeringen av betänkandet utta-

lade Centerns företrädare sin protest mot beslutet,

men tvingades avstå från sin egen reservation. Före-

trädare för s i bostadsutskottet säger i Dagens Nyheter

att pengarna i stället borde ha gått till krisårgångarna

och hyresgästerna, men accepterar naturligtvis rege-

ringens uppgörelse med Centern.

Detta är socialdemokratisk fördelningspolitik när

den är som sämst och när den sker i samarbete med

Centern. Detta är för oss i Vänsterpartiet oaccepta-

belt.

Av prestigeskäl och ovilja att ta till sig klokare

förslag från andra partier glömmer regeringen vad

saken handlar om och låter partitaktik och valtaktik gå

före hjälpen till dem som bor i dyra bostäder som

byggts i slutet av 80-talet och framåt.

Nu skall vi gå ut och sänka hyrorna, sade finans-

borgarrådet Mats Hulth i Stockholm, när uppgörelsen

var klar. Var det med 6 kr i månaden han menade då?

Så ironiskt får man inte behandla dem som bor i

Stockholms kommunala bostadsbolag.

Herr talman! Jag har några ytterligare kommenta-

rer runt regeringens bostadspolitik. Vänsterpartiet

anser att bostadspolitiken skall ha sin utgångspunkt i

de boendes situation. Då kommer frågorna om boen-

dekostnader och boendemiljön och de sociala frågor-

na i centrum för debatten, vilket inte är fallet i dag.

Ett typiskt exempel på detta är Byggkostnadsdelega-

tionen, som skall se till att produktionskostnaderna

blir lägre. Det är i och för sig vällovligt, men det är

ingen garanti för lägre hyror. Byggkostnaderna har

faktiskt sjunkit med 20 % på 90-talet, medan höjda

skatter, avgifter och försämrade statliga villkor lett till

nästan en fördubbling av hyrorna.

Byggkostnadsdelegationens arbetsuppgifter borde

breddas och förändras till att i stället handla om hur

man får ned boendekostnaderna och skapar goda

boendemiljöer. Det behövs någon i regeringen som

ställer sig på de boendes sida. Vänstern anser att det

behövs en särskild bostadsminister som kan samordna

frågorna runt boendet. De frågorna skall inte, som i

dag, styras av en kommunminister, en finansminister

och en skatteminister. Det gläder mig att Centerpartiet

ansluter sig till de förslag som Vänstern har.

Vänsterpartiet anser också att staten skall ta sitt

ansvar för den nödvändiga nyproduktion och om-

byggnation som skall bevara och förnya vårt bostads-

bestånd i ekologisk riktning. Därför föreslår vi två

investeringsstöd med miljökrav och möjlighet att

hålla nere boendekostnaderna. Regeringens förslag till

ekologiskt investeringsbidrag för en ny ombyggnad är

en halvmesyr - för snålt tilltaget och med för liten

volym. Det kommer att skapa problem med tolkning-

en av vad som menas med ekologisk hållbarhet och

kretsloppstillämpning. Först måste de begreppen

naturligtvis definieras i svensk bygglagstiftning, vilket

vi krävt sedan länge, och uttolkas och beskrivas i

byggregler m.m.

Under 90-talet är de stora förlorarna ekonomiskt

barnfamiljer - framför allt ensamföräldrar - och ung-

domar utan fasta arbeten. Här har regeringen ingen-

ting att komma med. I stället för att höja och förändra

bostadsbidragen väljer man att sänka fastighetsskatten

för 2 miljarder och ta bort värnskatten för 4 miljarder.

Det är en orättvis och sned fördelningspolitik.

Vänsterpartiet avsätter ca 700 miljoner för för-

bättringar av bostadsbidragen för stora barnfamiljer,

för studerande över 29 år, för familjer där den ene

föräldern studerar m.m. Det är viktiga och nödvändi-

ga förbättringar med långt bättre fördelningspolitisk

träffsäkerhet.

När det gäller ungdomarna satsar regeringen till-

fälligt på att utvidga stödet till studentbostäder att

även gälla s.k. ungdomsbostäder. Vänsterpartiet vill

inte ha några särskilda ungdomsbostäder. Det vill inte

ungdomarna heller. De vill inte heller ha särskilda

ungdomslöner, vilket säkert blir nästa steg i åldersfix-

eringen.

Hur länge skall man förresten klassificeras om

ungdom? Enligt reglerna för bostadsbidrag är det tills

man är 28 år. Det kan inte vara rimligt eller värdigt

för ungdomarna. Ungdomarna behöver riktiga jobb

med lön att försörja sig på. De som får jobb med låg

lön, ofta på deltid, har dock svårt att klara hyran och

sitt leverne ändå. Med en inkomst på 8 000 i månaden

och en hyra över 2 000 ligger en ungdom under soci-

albidragsnormen även med ett bostadsbidrag som

komplement. Här måste en översyn ske av ungdoms-

bostadsbidraget, eftersom det i dag är anpassat för

ungdomar som studerar och inte för dem som har låga

inkomster genom arbete.

Till sist, herr talman, vill jag säga några ord om

framtiden. Den bostadspolitiska debatten förs i dag av

en rad experter - ekonomer, skatteexperter, planerare,

arkitekter, fastighetsägare och byggentreprenörer. I

kommunerna sköts den av de kommunala bostadsbo-

lagens direktörer i samråd med teknisk expertis och i

bästa fall bolagsstyrelsen.

Var finns debatten om det goda boendet och den

goda boendemiljön bland de boende? Var finns debat-

ten bland ansvariga politiker?

Det här måste ändras på. Vänsterpartiet föreslår

därför att alla kommuner skall upprätta obligatoriska

boendeplaneringsprogram, där man beskriver proble-

men runt en rad frågor som segregation, miljöproblem

av olika slag, den sociala situationen när det gäller

boendet och åtgärder för att komma till rätta med

problemen. Programmen skall tas fram i nära samar-

bete med berörda förvaltningar - tekniska-, fysiska-

och miljöförvaltningar - sociala myndigheter, fastig-

hetsägare och sist men inte minst de boende. Detta

skapar förutsättningar för en helhetssyn på boendefrå-

gorna, lyfter dem politiskt och utkräver ett ansvar.

Kommunernas rättigheter när det gäller t.ex. bo-

stadsanvisning och problem med bostadssökandet

måste återupprättas. Det går inte att bara tala om

problemen. Man måste försöka att åtgärda dem också.

Då krävs instrument för att kunna utföra detta. Här

passar regeringen och tror på enbart frivilliga insatser

på en bostadsmarknad som blir alltmer avreglerad och

marknadsanpassad.

Allmännyttan skall utvecklas och stärkas, säger

regeringen. Men ingenting sägs om hur det skall gå

till. Den enda hållhaken är att de allmännyttiga bo-

stadsbolagen i dag inte får sälja mer än 25 % av sina

bostäder. Så kan vi inte ha det. Det finns förslag att ta

till, och det finns kloka saker att göra på lagstiftning-

ens område.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till reser-

vationerna 4, 8, 29, 32 och 46, men står naturligtvis

bakom alla mina reservationer.

Jag vill också passa på att tacka utskottet och

kansliet för de år som gått, min första mandatperiod.

Det har naturligtvis varit lärorikt, för det mesta trev-

ligt, och med rätt till stimulerande debatter i utskottet.

Om jag återvänder till riksdagen i höst tänker jag

fortsätta mitt arbete i bostadsutskottet, om det är möj-

ligt.