Herr talman! När vi här i kammaren den 18 maj
diskuterade förslagen om en brottsofferfond och en
ny brottsoffermyndighet såg jag mig föranlåten att
redovisa på vilket egendomligt sätt en rad viktiga
frågor under det senaste riksdagsåret beretts av
Justitiedepartementet.
Jag nämnde polisens omorganisation. I fråga om
denna förklarade justitieministern här i kammaren
att hon avsåg att efter en snabbremiss lägga Håkan
Winbergs utredning till grund för en proposition.
Jag nämnde hur hon fick backa efter en rad
protester i massmedia som krävde att denna stora
fråga måste få bli mer allsidigt belyst i en större
utredning.
Jag nämnde departementspromemorian med
förslaget att avskaffa Domstolsverket, som 90 % av
remissinstanserna sa nej till. Från departementet
försökte man avskaffa den allsidigt tillsatta
styrelsen, med bl.a. kvinnlig representant för
kanslipersonalen som utgör 70 % inom
domstolsväsendet, till förmån för en styrelse
bestående av höga domare. Där lyckades man,
efter det att frågan legat en månad i
justitieutskottet varvid nydemokraterna
bearbetades, i slutskedet genom förhandlingar på
högsta nivå mellan Tobisson och Wachtmeister.
Jag kritiserade slutligen sättet på vilket
departementet berett den nya
brottsoffermyndigheten. I en
departementspromemoria föreslogs att
Brottsskadenämnden, som finns här i Stockholm,
skulle administrera den föreslagna
brottsofferfonden. Förslaget fick allmän
remissacceptans. Men när man förväntade sig en
proposition med detta innehåll tillsatte regeringen
justitieutskottets ordförande att snabbutreda en ny
myndighet för detta ändamål. Förslaget blev sedan
utan remissförfarande underlag för en proposition.
I dag har jag anledning att åter kritisera
Justitiedepartementets arbetsmetoder. Den 2 juni i
år fattade riksdagen bl.a. beslut om ändring i lagen
om bostadsdomstol per den 1 juli 1994. I dag skall
vi fatta ett nytt beslut om avveckling av nämnda
domstol per den 1 juli 1994.
Jag försökte förgäves i debatten den 18 maj få
Britta Bjelle, som då företrädde
utskottsmajoriteten, att redovisa sin syn på den
handläggning från departementets sida som jag
kritiserade. Det lyckades inte. Jag vill nu ställa
samma fråga till Kjell Eldensjö, nämligen om han
tycker att den redovisade handläggningen är
acceptabel.
Avvecklingen av Bostadsdomstolen är en del av en
reformering av den hyresrättsliga lagstiftningen.
Men i denna ingår även, som tidigare talare har
varit inne på, förändringar av de s.k.
hyresnämnderna och arrendenämnderna som nu är
föremål för utredning inom departementet. Det är
en mycket grannlaga uppgift att inordna dessa
nämnder i de allmänna domstolarnas verksamhet,
dels därför att de även har en social funktion, dels
därför att det ingår teknisk expertis i nämnderna.
Den sociala funktionen består bl.a. däri att
allmänheten kan ringa och förhöra sig om
lagstiftning och praxis. Hyresnämnden i Göteborg
har som exempel en person avdelad för att på heltid
besvara frågor på området. Det är många som
utnyttjar denna service, främst bland
hyresgästerna. Jag har själv som praktiserande
jurist erfarenhet härav och har efter samtal med
expertis inom framför allt arrendenämnderna
kunnat bidra till att utan domstolsförfarande lösa
tvister. Någon liknande uppläggning finns inte inom
de allmänna domstolarna.
Sakkunskapen inom nämnderna på byggnads- och
jordbruksområdet utgörs, som tidigare talare har
varit inne på, av s.k. intresseledamöter. Det
innebär att parterna vid domstolsförhandlingar i
regel inte behöver tillhandahålla sådan expertis.
Dessa frågor har man på departementet ännu ej
någon lösning på. Men i något slags missriktad
ambition att visa handlingskraft föreslår man nu att
Bostadsdomstolen i vart fall skall avvecklas, även
om ersättningen i form av Svea hovrätt tills vidare
beskrivs som ett provisorium. Man gör det trots att
såväl Högsta domstolen som Lagrådet avrått och
framhållit att vi behöver avvakta till dess vi har en
helhetslösning på området.
Jag har i min motion, till vilken socialdemokraterna
i reservation 2 yrkat bifall, försökt att rädda
situationen för departementet och regeringen
genom att avstå från att yrka avslag på
propositionen. Jag föreslår i stället att avvecklingen
av Bostadsdomstolen sker per den 1 juli 1995 och
inte den 1 juli 1994.
Då föreligger möjligheten att riksdagen innan
Bostadsdomstolen upphör även har fått ta del av
förslag om avveckling av arrende- och
hyresnämnderna. Det ges vidare möjlighet att om
det fortsatta utredningsarbetet inom
departementet så påfordrar justera beslutet om
Bostadsdomstolen.
Det finns en rad ytterligare viktiga argument för att
låta ikraftträdandet anstå ett år. Nyligen beslutade
riksdagen införa betydande förändringar i
hyresförhandlingssystemet per den 1 juli i år. Alla
konsekvenser av den nya lagstiftningen kan inte nu
förutses. Som vid många andra reformer måste ett
stort antal frågor överlämnas till
rättstillämpningen.
I en sådan situation är det ytterst angeläget att de
rättstillämpande myndigheterna, i detta fall
hyresnämnder och bostadsdomstol, har en sådan
fast organisation och sådana kunskaper på
ämnesområdet att reformen kan genomföras i
enlighet med lagstiftarens intentioner och utan att
rättssäkerheten sätts i fara.
De beslutade lagändringarna i
hyresförhandlingssystemet har väckt stor
uppmärksamhet och har lett till en mer polariserad
situation på hyresmarknaden. Hyresgästförbundet
har i stora annonskampanjer kritiserat den nya
lagen. Mot denna bakgrund accentueras behovet av
stabilitet hos de rättsvårdande myndigheterna.
Bostadsdomstolen innehåller, som vi tidigare
berört, experter på området i form av s.k.
intresseledamöter. Domstolen har därför en stark
ställning och kan bidra till att motsättningarna
mellan parterna överbryggas. Provisoriet med Svea
hovrätt innebär att intresseledamöterna försvinner.
Ingen ifrågasätter hovrättens kompetens, men att
just nu göra förändringar är olyckligt.
Herr talman! Jag vill avsluta med att till de tidigare
frågor jag riktat till utskottsmajoritetens
företrädare bifoga frågan varför vi inte i detta fall
skall följa Lagrådets rekommendation.