Fru talman! Jag vill i denna sena timme fästa
kammarens uppmärksamhet på en specifik fråga, som
flera motionärer tagit upp i ärendebehandlingen. Det
gäller dimensioneringen av läkarutbildningen i landet,
som Britt-Marie Danestig också var inne på. Samtliga
oroar sig för de allt tydligare signaler som kommer
från olika håll i landet och som alla pekar på ett väx-
ande problem.
Senast i raden var det Läkarförbundet som varna-
de för en kraftig brist på läkare inom några år. Så
mycket som var femte specialistläkare över 50 år kan
tänka sig att sluta sin tjänst i landstinget eller gå ned i
tjänst de närmaste åren.
Redan i dag finns det ca 1 000 obesatta tjänster i
landet. 200 läkare lämnar Sverige för att arbeta i
Norge, och ytterligare 100 går till läkemedelsindust-
rin. Välutbildade läkare har naturligtvis lätt att få ett
nytt arbete, och här ökar också rörligheten och öns-
kan att gå till andra yrken eller till andra arbetsgivare.
Här finns det naturligtvis anledning att begrunda
dessa fakta och fundera på de problem som t.ex.
vårdmonopolet innebär.
Till detta kommer också de naturliga pensionsav-
gångarna, som blir betydande när 40-talisterna pen-
sioneras på andra sidan sekelskiftet. Drygt 1 000
läkare per år går i ålderspension från år 2005 till
2010, eller kanske ända upp till 1 300 per år. I dag är
läkarintaget 820 platser per år. Alla slutför som be-
kant inte heller sina studier till färdig läkare, varför
antalet utexaminerade stannar vid ungefär 700.
Fru talman! Detta leder fel. Vi går mot en situa-
tion i Sverige som innebär att antalet läkare som
examineras är långt mindre än det antal som pensio-
neras, flyttar till andra länder eller helt enkelt byter
yrke. Vi går alltså mot läkarbrist i detta land!
Ordföranden i Sveriges Läkarförbund befarar att
läkarbristen kan komma mycket tidigt. Orsakerna till
läkarflykten är flera - det kunde vi läsa om i Dagens
Nyheter. Det är dålig arbetsmiljö, bristande inflytande
över beslut och felaktiga löner. När läkarnas fackför-
bund nu öppet uttalar sin oro på detta sätt borde det
vara något att lyssna till för oss beslutsfattare.
Som bekant får Sverige dessutom en alltmer åld-
rande befolkning, med allt vad det innebär i form av
ökat behov av sjukvård och läkarinsatser.
Förutom den viktiga nationella uppgiften att se till
att antalet läkare motsvarar behovet i landet i stort ser
vi också direkta obalanser i riket. Jag har i en motion
påpekat samma sak som socialdemokraten Carin
Lundberg i sin motion, nämligen den låga ersättning
för läkarutbildningen som ges till Umeå. Resultatet
blir även här att underskottet på nyexaminerade läka-
re blir till direkta vakanser på den enskilda vårdcent-
ralen.
Den s.k. ALF-ersättningen till både Umeå och
Göteborg är otillfredsställande. Detta påpekar också
utskottet i betänkandet. Frågan är väl känd, och rege-
ringen säger i vanlig ordning att man "noggrant följer
utvecklingen". Detta är väl bra, men det följer samma
mönster som vi numer är vana vid i denna kammare -
vi utreder, vi diskuterar, vi pratar om, vi följer frågan.
Fru talman! Jag är orolig för att den växande lä-
karbristen kommer att märkas på våra vårdcentraler,
sjukhussalar och operationsrum. Redan i dag finner vi
vårdcentraler i Norrland som står utan distriktsläkare
under långa perioder. Det vore en skandal om ett land
som Sverige inte skulle kunna erbjuda sådana all-
männa förutsättningar att antalet läkare också fort-
sättningsvis motsvarar behovet.
Fru talman! Vi vet att det tar lång tid att utbilda
sig till läkare. Den som går till utbildning i höst blir i
bästa fall klar 2007. För en specialist tar det ytterliga-
re fem år. Det finns alltså anledning att skyndsamt
försöka möta det problem som ett underskott i läkar-
utbildningen medför - tiden rinner ifrån oss.
Utskottsmajoriteten skriver i betänkandet att det
inte finns anledning till något uttalande med anled-
ning av motionerna. Jag beklagar verkligen detta.
Med kännedom om den stundande bristen i allmänhet
hade det varit ett bra tillfälle att meddela riksdagens
starka oro för utvecklingen till regeringen genom ett
uttalande.
Fru talman! Avslutningsvis frestas jag fråga majo-
riteten om man dels delar min oro för utvecklingen,
dels avser att ta något initiativ i frågan om dimensio-
neringen av läkarutbildningen, eller om man nöjer sig
med att avvakta utbildningsministerns löfte, som det
står, att återkomma till riksdagen i höst och eventuellt
lägga fram ett förslag.