Fru talman! Det har visat sig många gånger genom historien att det i princip är omöjligt att korrekt och i detalj analysera den tid man just genomlever. Senare analyser ställer ofta föreställningar om den egna samtiden på huvudet. Jag ska ändå försöka skissa på några viktiga hållpunkter för den tid vi just nu genomlever, vad de kan betyda och vad vi kan göra åt dem i dag.
Inget land i västvärlden är lika beroende av sina stora företag som Sverige. Vi är fortfarande också mycket beroende av den basindustri som har sitt ursprung i naturresurserna malm, skog och vatten. Den sysselsätter direkt och indirekt hundratusentals människor och dominerar Sveriges nettoexportinkomster. Exporten utgör i dag ca 50 procent av bruttonationalprodukten.
Den finansiella kris som vi i dag upplever, kombinerad med den lågkonjunktur som världen befinner sig i, har inneburit att industriproduktionen för 2008 och 2009 troligen kommer att minska med mellan 20 och 25 procent, vilket inte har inträffat i Sverige de senaste 50 åren.
Om svenska företag även i framtiden ska vara konkurrenskraftiga är det viktigt att öka förädlingsgraden ytterligare, särskilt inom svensk industri. Det kan ske genom produktspecialisering, kundanpassning samt forskning och utveckling som leder till nya innovationer. Det kräver ökad statlig närvaro.
När jag skrev detta anförande fick jag precis ett meddelande om att Ericsson avskedar nästan tusen personer i Sverige. Anledningen är att man står inför ett nytt teknikskifte, men även att de tänker flytta ut produktionen från Sverige. Det här är inget nytt. Vi har följt Ericssons affärer de senaste två tre åren, och vi har sett att någonting håller på att hända med Ericsson och dess verksamhet i Sverige.
Den kris som svensk fordonsindustri befinner sig i har fått det lamaste av svar från regeringen. Det verkar som om det är viktigare att värna om sin ideologiska profil - staten ska inte lägga sig i vad som sker i näringslivet; marknaden ska styra - än att inse att man med sin passivitet håller på att föröda en bransch som är en del av Sveriges ryggrad. Inte heller verkar man förstå att en nedläggning av Saab och en nedgradering av Volvo skulle leda till färre jobb, inte bara i Göteborg och Trollhättan utan nära nog på varje större ort med underleverantörer. Eller som så träffande professor Christian Berggren och teknologie doktor Ernst Hollander, som är fordonsspecialister från Linköpings universitet, skrev häromdagen i Svenska Dagbladet: "Som den enda regeringen i ett land med stor fordonsindustri tycks den svenska nonchalera hur den industriella basen påverkas av ägande och hemhörighet."
Det är så rätt, så rätt. Det finns ingen industripolitik i Sverige i dag. Det är att beklaga.
Till detta kommer att svensk fordonsindustri i dag inte är fyra hjul och en ratt utan ett högteknologiskt under som har spritt sina kunskaper inom en rad sektorer. Ur innovationssynpunkt vore det ett stort nederlag för Sverige om båda de två personbilsproducenterna skulle försvinna från Sverige.
I den förändrade värld som jag skissat måste också det byggande för framtiden och framtidens näringsliv som behövs ges högsta prioritet. I Vänsterpartiets motioner under allmänna motionstiden går detta som en röd tråd.
Produktiviteten vid svenska företag har fallit nästan oavbrutet från slutet av 2006 till och med början av 2009. Nu ökar produktiviteten igen, men från en mycket låg nivå. Det här kan man läsa i Konjunkturinstitutets lägesrapport från augusti 2009. De visar också i sin analys att huvudorsaken till produktivitetsökningen är en anpassning till den lägre produktionsnivån. En förbättring av produktionstekniken skulle enligt bedömningar öka produktiviteten markant. Med en förbättrad produktionsteknik ökar också behovet av att hålla ihop utvecklingsarbetet och sammansättningsarbetet. Motiven till att behålla arbetstillfällena i Sverige skulle öka.
Med detta som bakgrund anser Vänsterpartiet att det är hög tid att tillsätta en bred produktivitetsdelegation som får i uppdrag att genomlysa konkurrenskraften i näringslivet och utarbeta en strategi för att öka produktiviteten. Det är inte med låga löner vi ska konkurrera med omvärlden utan med högt tekniskt innehåll i våra varor och tjänster.
Fru talman! En stärkt konkurrenskraft betyder också att staten måste möta upp med medel för att utveckla företag som finns och hjälpa till att bygga upp nya. Här vill Vänsterpartiet tillsammans med Miljöpartiet och Socialdemokraterna genomföra en extra utdelning från Vattenfall med 5 miljarder kronor för att skapa en riskkapitalfond. Den nya riskkapitalfonden ska agera marknadskompletterande. Fonden ska aktivt stimulera det breda näringslivets kapitalbehov med särskilt fokus på innovativa små och medelstora industri- och tjänsteföretag. Insatser som stärker det svenska näringslivets långsiktiga konkurrenskraft ska särskilt prioriteras. Medel kan exempelvis användas för satsningar på företag som verkar i branscher för miljöteknik.
Regeringen berömmer sig ofta av att Sverige redan satsar mycket på forskning och utveckling. Men att satsa på forskning och utveckling är inte samma sak som att man får fram bra forskningsresultat som dessutom leder till nya innovationer. Det är så många andra faktorer som påverkar innovationsprocessen, som utbildning, skapande av nya marknader och innovationsupphandling.
Innovationer och ekonomisk tillväxt är två sidor av samma mynt. Den ekonomiska tillväxten kommer nämligen när innovationer används för lönsam produktion av varor och tjänster, eller som Vinnova skriver på sin hemsida: "Det vi idag i Sverige lever på att sälja till omvärlden har i morgon någon annan lärt sig göra billigare eller bättre - och ofta bådadera. Sveriges förmåga att skapa innovationer - nya eller bättre tjänster, produkter och processer - är därför en nödvändig förutsättning för att vi ska kunna behålla vårt ekonomiska välstånd. Vi har ingen medfödd flytväst - om vi slutar simma så sjunker vi."
Det här är en underlåtenhetssynd som är genomgående för den regering som har suttit de senaste tre åren. Vi har ingen näringspolitik. Regeringen har varken karta eller kompass utan irrar omkring på en ocean utan mål. Det är allvarligt för svensk näringspolitik i framtiden.
I jämförelse med andra länder har Sverige också något färre små företag. Det är sant. Det största problemet är dock bristen på växande småföretag. Mindre och medelstora företag har en mycket liten del av den forskning och utveckling som utförs. Ungefär 10 procent av den totala forsknings- och utvecklingsverksamheten inom företagssektorn utförs av företag med färre än 50 anställda. Det betyder att alla de produkter, system, processer och andra tjänster som till exempel företagen inom hållbar utveckling tillhandahåller också hamnar på efterkälken när väl forskningen håller på att gå över i ett kommersiellt företag. Oftast snappas dessa företag upp av utländska investerare. Arbetstillfällen hamnar någon annanstans.
Den kris som världen genomlever just nu ger en möjlighet att förändra företagen mot framtidens produkter och tjänster. Kapital för innovationer och risktagande från privata investerare uteblir av flera anledningar under en kris. Staten måste träda in och ta sitt långsiktiga ansvar för framtiden. Den borgerliga regeringen visar dock inga sådana ansatser, varken i det här betänkandet eller i tidigare propositioner.
I den forsknings- och innovationsproposition som regeringen lade fram hösten 2008 bestod innovationsdelarna av mycket små steg. Innovationerna har nu som sagt en andel av hela forskningsbudgeten som uppgår till ynkliga 0,6 procent.
Vinnova har föreslagit att offentliga innovationsupphandlingar för miljö, energi, hälsa, säkerhet, IT och telekom ges en kraftfull statlig stimulans genom ett särskilt stöd för att minska riskerna som möter enskilda, statliga myndigheter, landsting eller kommuner i deras upphandlingsprocesser och därmed hämmar upphandlingar och innovativa lösningar. Det tänkandet ligger helt i linje med Vänsterpartiets politik, och det har vi föreslagit i vår budgetmotion.
Offentliga aktörer kan på så sätt använda offentliga upphandlingar för att driva utvecklingar framåt vad avser forskning och utveckling, innovationer och teknikutveckling på dessa områden.
Förändringar av näringslivet betyder att svenska underleverantörer kommer att pressas ännu hårdare. Vi kan redan nu se att många jobb börjar försvinna utomlands till utländska underleverantörer. För att motverka denna utveckling måste dessa få en chans att utveckla sitt avancerande i teknisk riktning. En viktig byggsten är skapandet av demonstrations- eller testanläggningar med stöd av offentliga investeringar.
Många aktörer väntade sig säkert att den forsknings- och innovationsproposition som lades fram 2008 skulle innehålla förslag på detta område. Det skedde inte. För mer riskfyllda projekt inriktade mot pionjärmarknader måste staten ta sitt ansvar.
Hela det här anförandet är en genomgång av underlåtenhetssynder som både denna och även tidigare regeringar har gjort. Med tiden har det stått klart att innovationer och den efterföljande, förhoppningsvis, produktionen är en av de viktigaste vägarna framåt i ett föränderligt globalt samhälle.
Jag har försökt att nu visa vad man bör göra för att spänna den bro mellan innovation och produktion som är absolut nödvändig om Sverige ska ta vara på sina starka resurser och de möjligheter vi har inför framtiden. Om vi inte gör det kommer vi att få stora problem. De stora företagen i Sverige har en tendens, i dag och i morgon, att förlägga sin verksamhet, forskning och utveckling i de länder där de har sin marknad.
Jag yrkar bifall till reservation 1.
(Applåder)