Herr talman! När jag var i Hofors i höstas träffade jag ett tiotal ungdomar i åldern 17-21. De hade av olika skäl hoppat av gymnasiet. En hade blivit mamma i tonåren. En annan hade varit sjuk och därför varit borta från skolan så länge att hon inte kände att det gick att komma tillbaka.
Vi pratade rätt länge, herr talman, om framtiden. Det visade sig ganska snart att under den lite uppgivna ytan fanns smarta, engagerade ungdomar som egentligen bara behövde höra en sak: att de behövs.
Jag berättade om generationsskiftet, om att alla kommer att behövas på den svenska arbetsmarknaden framöver, att det gäller att passa på i dessa tider att plugga. Så vände stämningen i rummet. När jag skulle gå hade en av tjejerna bestämt sig för att börja plugga igen. Glimten i hennes öga skvallrade om hopp, om hopp för henne, för hennes kamrater, för Hofors och för framtiden.
Det är det, mina vänner, som politiken handlar om, att vi inte ger upp om enskilda personer som kan och som vill arbeta och att vi inte drar alla över en kam. Vi har 1 240 000 ungdomar i Sverige mellan 16 och 24 år. De allra flesta är pigga, de är lyckliga, de är glada och fulla av framtidstro. De allra flesta kommer att hitta jobb eller utbildning redan i sommar. De tar sina första frimodiga steg på framtidens väg.
Några behöver lite hjälp för att lyckas. Av dem som kommer till Arbetsförmedlingen har hälften hittat jobb inom tre månader med hjälp av de coacher och arbetsförmedlare som varje dag sliter på sina arbetsplatser. Ytterligare andra behöver lite mer hjälp och får praktik, utbildning eller vad det nu kan vara för att hitta in på arbetsmarknaden.
Så finns det kanske 70 000 ungdomar som varken pluggar, jobbar eller finns hos Arbetsförmedlingen. Det är för deras skull vi borde ha den här debatten, det är för dem vars tappade sug kostar oss vår framtid. Det är för dem som vi behöver en jobbpolitik värd namnet.
Jag är genuint orolig, herr talman, för vad en eventuell rödgrön regering skulle innebära för dessa ungdomar. Ni rödgröna vill göra det dubbelt så dyrt att anställa dem - ett kirurgiskt träffsäkert sätt att straffa bort de här ungdomarna från arbetsmarknaden.
Ni vill ha en skola som levererar mindre, som förbereder ungarna mindre för världen utanför, som tvekar inför lärlingssystemet. Flera av er vill inte ha betyg. Ja, ibland undrar jag om ni ens vill ha kunskap i skolan.
Ni vill ha en arbetsmarknadspolitik som bygger på samma gamla Amstrams som förr i världen, med allt av inlåsningseffekter och passivisering som det förde med sig.
Det är inte den förkrossande majoriteten av ungdomarna som oavsett regering kommer att klara sig som jag är särskilt orolig för, men jag är bekymrad över de allra mest utsatta ungdomarna, som drabbas hårdast av oppositionens förslag.
Vad är det denna politik kännetecknas av? Skattehöjningar och inlåsningar, samma politik som för något decennium sedan stoppade in ungdomarna i passiva kommunala ungdomsprogram och ungdomsgarantier med sämre möjligheter till jobb. Inget har ni lärt av historien, ingen omprövning har ni gjort. Ni lägger in backen och trampar gasen i botten.
Herr talman! Just i detta nu tar tiotusentals ungdomar studenten. Vi kan nästan höra deras skratt och lycka tränga in till oss här i kammaren. När jag hör oppositionen tala här och när jag ser deras politiska skrämselkampanjer i tidningarna blir det uppenbart att dessa ungdomar ska mötas med några tydliga besked: Ge upp, det är ändå inte lönt. Arbete är inte bra, så därför vill vi att ni ska jobba mindre. Det är arbetstidsförkortning, det är friår, det är företagsvikariat, kortare dagar, färre dagar, färre år på arbetsmarknaden. En hopplös siestapolitik, riktad mot de allra svagaste i kontrast mot en arbetslinje där man konsekvent arbetar med att sänka trösklarna in på arbetsmarknaden.
Herr talman! Jag känner mig djupt orolig när jag läser om De rödgrönas nya färdriktning för jobben. Det är uppenbart att den rödgröna kreativiteten inte har lagts på att skapa förutsättningar för nya jobb utan på att komma på en rad nya försörjningsstöd. Det är särskild ungdomslyftsersättning, särskilt stöd för generationsväxling i äldreomsorgen, kunskapslyftsstöd, korttidsstudiestöd och så vidare.
Det besked som oppositionen lämnar till alla de ungdomar som i dag tar studenten är rätt tydligt: Vi vill att du ska jobba mindre. Vi kommer att straffbeskatta den som anställer dig. Kommer du till Arbetsförmedlingen ska vi inte hjälpa till att hitta ett jobb åt dig, utan vi hittar på ett försörjningsstöd åt dig i kombination med en misslyckad programåtgärd. Vi låser in dig, och vi passiviserar dig. Vi parkerar dig på arbetsmarknadspolitikens långtidsparkering, och där får du sitta tillsammans med Thomas Bodström på det gamla studentflaket och minnas alla chanser som passerade dig.
Herr talman! Jag ber att oppositionen berättar för mig vilka möjligheter det rödgröna alternativet skapar för de här ungdomarna i Hofors. Berätta för mig hur många fler jobb det blir av att ni vill göra det dubbelt så dyrt att anställa dem. Berätta hur många fler sysselsatta ungdomar det blir av arbetstidsförkortning och meningslösa ungdomsprogram. Berätta hur många fler ungdomar det blir som lämnar en skola som inte levererar.
Herr talman! Sverige är bra på omställning, och måste fortsätta att vara det. Vi bygger broar tillbaka på arbetsmarknaden för dem som har hamnat utanför. Det har regeringen möjliggjort genom en utbildning i offentlig sektor, genom Arbetsförmedlingen och den aktiva arbetsmarknadspolitiken med individuella insatser. Aktiva åtgärder och utbildningsinsatser har förstärkts under krisen, och regeringen har avsatt resurser för över 100 000 platser inom arbetsmarknadspolitiska insatser eller utbildning under 2010.
Till ungdomarna i Hofors har jag en tydlig sak att säga: Vi ger inte upp, vi behöver er, för er egen skull men också för vår.
(Applåder)