Herr talman! Arbetslösheten måste bekämpas med jobbskapande åtgärder. Jag kommer själv från Hofors, och jag kan intyga att många där känner att det är precis det regeringen gör.
Sverige har genomlevt den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet. Regeringens politik har gjort att Sverige klarat krisen väl. Sysselsättningen har ökat med 50 000 personer. Nu visar också Trygghetsfonden TSL i sin majrapport att för andra månaden i rad ökade antalet uppsagda som fått ett nytt jobb markant, vilket är glädjande.
Alliansens politik stimulerar till fler i arbete, vilket ger mer skatteintäkter. Trots att Sverige drabbats hårt av den ekonomiska krisen är våra statsfinanser starka. Sverige har det minsta budgetunderskottet av alla EU-länder. Inom några år väntas vår budget åter vara i balans utan att det behövs skattehöjningar eller minskade utgifter. Det är i det närmaste unikt i Europa. Regeringen har klarat att sänka skatterna och samtidigt garantera starka offentliga finanser.
Antalet personer som fått någon form av sjukersättning hade i april minskat med 193 000 personer jämfört med i april 2006. En sådan kraftig minskning hade inte varit möjlig utan regeringens aktiva politik för att hjälpa människor tillbaka i arbete.
En viktig orsak till dessa positiva signaler är de jobbskapande åtgärder som regeringen genomfört. En sådan åtgärd är jobbskatteavdraget. Flera externa bedömare, bland andra Riksrevisionen och Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, anser att regeringens jobbskatteavdrag på sikt gör att runt 80 000 fler personer har ett jobb.
Forskning visar att när det lönar sig bättre att jobba är det också fler som väljer att söka jobb. När folk får mer i lön efter skatt ökar alltså utbudet av arbetskraft.
När lönen efter skatt stiger blir lönekraven mer återhållsamma. Man kan säga att arbetstagaren och arbetsgivaren på sikt delar nyttan av jobbskatteavdraget. Arbetstagaren får sin del genom mer kvar i plånboken, men arbetsgivaren får också sin del genom lägre löneökningstakt före skatt. Arbetsgivaren får råd att anställa fler, vilket gör att efterfrågan på arbetskraft ökar. Den sammantagna effekten av ökad efterfrågan på arbetskraft och ökat utbud av personer som vill jobba blir att fler får jobb och att sysselsättningen ökar.
Hur är det så med vänsterpartiernas jobbpolitik? Jo, faktum är att deras politik slår mot dem som skapar jobben, alltså företagen. Företagen får netto en skattehöjning på de anställda med nära 8 miljarder kronor per år. Det blir en skattechock för svenska företag. Effekten blir att sysselsättningsökningen stannar av.
Vänsterpartierna har ingen trovärdig jobbpolitik. De talar gärna om att sätta jobben först, men deras budgetförslag talar sitt tydliga språk. 60 procent av de ökade skatteintäkterna ska användas till höjda bidrag. Ytterligare 20 procent läggs på ökade statsbidrag till kommunerna trots att dessa nu får högre skatteintäkter när konjunkturen vänder.
Vänsterpartierna överskattar kraftigt jobbeffekten av sin politik. De räknar till exempel med att utökat ROT-avdrag ger tusentals jobb men struntar i att redovisa att slopandet av det av regeringen införda och framgångsrika RUT-avdraget gör att åtminstone 5 000-6 000 jobb försvinner. Företagen själva räknar med att ungefär hälften av de 11 000 jobben i sektorn försvinner om avdraget slopas.
Vänsterpartierna räknar med att sänkt arbetsgivaravgift ger fler jobb men struntar i att ta med att effekten av den höjda arbetsgivaravgiften för unga, straffskatten, är att färre ungdomar får jobb. Vänsterpartierna föreslår ju att arbetsgivaravgiften för unga ska fördubblas. De vill höja skatten för att anställa unga med nästan 10 miljarder kronor. Kostnaderna för att ha en ungdom anställd skulle då öka med ca 35 000 kronor per år.
Förslaget innebär också kraftigt ökade kostnader för branscher där många ungdomar arbetar. Det handlar bland annat om hotell, restauranger och detaljhandel men också om kommuner och landsting.
Hur i herrans namn ska det här ge fler unga jobb?
Nej, den sammantagna effekten av vänsterpartiernas politik är färre jobb, inte fler.
Herr talman! Vänsterpartiet vill dessutom ha sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. Det motsvarar en lönehöjning med 33 procent per timme. Ja, vem vill inte ha det? Men det finns en hake. 33 procents löneökning innebär också 33 procents högre kostnader för exempelvis skola, vård och omsorg. Tror ni att Vänsterpartiet eller något av de andra vänsterpartierna har budgeterat för det? Nej, det har de inte.
Ett sätt att få det att gå ihop ekonomiskt är att kommuner och rektorer får försöka minska antalet anställda med 25 procent. Det motsvarar arbetsinsatsen för drygt 18 000 grundskollärare, 20 000 anställda i förskolan och nästan 8 000 gymnasielärare. Att vänsterpartierna har budgeterat för en högre a-kassa är en i sammanhanget klen tröst för alla dem som förlorar sina jobb. Inte heller är det goda nyheter för alla de barn som för att få behålla samma undervisningstid som tidigare måste gå i förskolegrupper om 25 barn och skolklasser om 35-40 elever.