Fru talman! När jag nu tackar statsrådet för svaret
inställer sig en fråga: Vart tog handlingskraften och
det sociala engagemanget vägen?
Socialministern ger en redovisning av departe-
mentets och regeringens politik, i första hand kopplad
till den nationella handlingsplanen och de insatser
som har genomförts - men där siktsträckan är tre år.
En annan hänvisning är att mycket av det som ska ske
ska ske på kommunal nivå. Men vi vet att dels brottas
kommunerna med en tung egen ekonomi och ofta har
en ursäkt för att inte göra extrainsatser, dels finns det
ett ganska svalt intresse i många kommuner. De eld-
själar som skulle behövas i lokalpolitiken för att leva
upp till högstämda alkohol- och drogpolitiska mål
saknas ofta. Socialministern säger att det nu behövs
särskilda stödinsatser för riskgrupper och individer
med riskbeteenden. Det behövs information, opini-
onsbildning och, inte minst viktigt, begränsning av
marknadsföringen av alkoholdrycker.
Smaka på de orden, kammarledamöter, läktarpub-
lik och socialministern. Å ena sidan talar vi, regering
och riksdag, om riskgrupper, opinionsbildning och att
begränsa tillgången på alkohol. När detta är sagt, å
andra sidan, är alltför många obekymrade om att det
sker ett ökat alkoholflöde i kölvattnet av en slapp och
för lite socialt inriktad alkoholpolitik. Det kan väl
knappast anses vara en begränsning av tillgången på
alkohol när utskänkningstillstånden har fördubblats
på några få år? Det gäller även den ökade försäljning-
en som bryggare, vintraktörer och spritimportörer
eftersträvar. Är socialminister Lars Engqvist nöjd
med situationen som gäller framför allt för ungdo-
mar?
I ministerns svar hänvisades till WHO-
konferensen i Stockholm förra året. Jag delar uppfatt-
ningen att det var en bra konferens. Men den svenska
regeringen synes ganska obekymrad över vad den
förre norske statsministern och numera WHO-chefen
Gro Harlem Brundtland berättade under konferensen,
nämligen att ute i Europa, inklusive Sverige, avlider
mer än 50 000 ungdomar varje år på grund av alltför
hög alkoholkonsumtion. Är det ett faktum som plågar
Socialdepartementet? Hittills, fru talman, har rege-
ringen inte dragit i nödbromsen.
En av de mest alarmerande uppgifterna i dessa
yttersta dagar är det kraftigt ökade rattfylleriet. Fors-
kare påstår att det har ett starkt samband med den allt
slappare alkoholpolitiken som har rått under senare
år. Upptäcktsrisken är låg, och domstolar dömer till
andra påföljder än fängelse vid grovt rattfylleri. Det
innebär bl.a. att de dömda inte heller genomgår de
rehabiliteringsprogram som normalt skulle ingå i
påföljderna. Dessa signaler leder ju alldeles fel. Fors-
karen Leifman säger att det är en mycket kraftig upp-
gång jämfört med situationen för bara fyra år sedan.
Detta sker samtidigt som vi i Sverige lever med
doktrinen om den s.k. nollvisionen i trafiken, dvs. att
ingen ska dödas eller svårt skadas. Nu har vi en situ-
ation där var fjärde, kanske var tredje, dödsolycka är
alkoholrelaterad. Samtalar inte regeringen om hur
nollvisionen ska förverkligas med tanke på samban-
det med alkohol- och drogbruk?