Fru talman! Vi ska nu diskutera bostadsutskottets
betänkande nr 8 om planfrågor. Låt mig först lite
grann beröra avsnittet om kommunala servicezoner.
Vi moderater har en reservation i det sammanhanget.
Skälet är att vi vill underlätta för människor att bo där
de själva vill bo. Det är ju inte så att man kan göra det
i dag. På många ställen får man kanske inte bygga till
huset. Kommunen vill inte ge bygglov därför att man
ser risken att kommer det fler människor där så efter-
frågas viss service, och den är man inte beredd att ge.
Då är det enklare att använda bygglovsinstrumentet,
dvs. att vägra bygglov. Därmed har man löst proble-
met.
Jag menar att det är lite fel. Vad man bör göra är
att försöka se till att människor får bo där de verkli-
gen vill bo. I stället kan man gå den vägen att man i
samband med planläggning klargör att kommunen
inom ett visst område inte är beredd att tillhandahålla
all service. Naturligtvis betyder det inte att man inte
ska få vägar, vatten, avlopp och sådana saker - sådant
går att lösa på olika sätt. Självfallet ska man också
kunna gå i skola. Det är inte den servicen vi diskute-
rar, utan det gäller all annan service. Från kommu-
nens sida ska man kunna säga: Dessvärre blir det
ingen biblioteksservice och ingen bokbuss här, men
ni får bo där ni själva vill bo. Vi ger er möjlighet att
bo där därför att ni värderar det och vill det. Därmed
får ni också ta ansvaret.
Det är detta som ligger bakom det moderata ställ-
ningstagandet i vår reservation om kommunala servi-
cezoner. Vi vill alltså öka friheten och stimulera ett
ökat glesbygdsboende.
I en annan reservation som jag lite grann vill berö-
ra tas frågan upp om det kommunala handelsända-
målet i vårt land. Där har utvecklingen förändrats
väldeliga. Vi kan titta på handelns lokalisering under
1900-talet och ser då att det har skett stora föränd-
ringar. Förr i tiden fanns det mjölkaffärer, små spece-
riaffärer osv. Det fanns butiker i varenda liten by ute i
landsorten. Efter kriget lades de här butikerna i byar-
na ned. De försvann.
Där Agne Hansson bor finns inte längre alla dessa
små butiker. Lönsamheten krävde en centralisering.
Därför förlades butikerna till lite större orter som
Vimmerby och liknande orter. Där kom det butiker,
och man tillgodosåg människornas behov av handel
genom att affärerna blev större och genom att männi-
skorna i större utsträckning kunde färdas till butiker-
na. Därigenom fick man lönsamhet. Den lilla butiken
klarade inte det och försvann. Sedan kom snabbköpen
osv. I varenda stadsdel hade man en Konsumbutik
och en ICA-butik. Som bekant försvann alla de här
butikerna under 1970-talet därför att Konsum och
ICA konstaterade att det inte gick att få det att gå
runt. Man började i stället intressera sig för ännu
större anläggningar, och vi fick stormarknaderna. Den
största operatören på den marknaden är för övrigt
Konsum.
Man kan konstatera att de små livsmedelsbutiker-
na ute i olika stadsdelar försvann. Men de har inte
försvunnit för gott, de har börjat återuppstå. Vilka är
det som driver dem i dag? Det är inte ICA, det är inte
Vivo, det är inte Konsum. Däremot är det små själv-
ständiga entreprenörer, många gånger invandrare, i de
större städerna som driver dem. De har sett en möj-
lighet att driva en affär och få ett kundunderlag som
gör att verksamheten går runt. Detta har varit till
glädje för konsumenterna. Det är till glädje för den
handelsman som kanske har kunnat satsa på en ny
yrkeskarriär i en stadsdel. Det här har varit alldeles
utmärkt.
På samma sätt är det med de stormarknader som
har kommit till. De har kommit till därför att marken i
de centralare delarna helt enkelt har blivit för dyr. Det
har varit svårt att ta sig fram i dessa delar av städerna.
Det har varit svårt att parkera. Då har man etablerat
handelsanläggningar där marken är väsentligt billiga-
re, där parkeringsytorna är många och stora och man
kan tillhandahålla bra parkeringsytor för konsumen-
terna.
Det har alltså varit en rationell hantering. Man har
också kunnat hålla nere livsmedelspriserna genom
den här typen av rationalisering. Det här är ju en
verksamhet som är förändringsbenägen. Man ska vara
medveten om att handeln är förändringsbenägen. En
lönsam butik är en butik där konsumenterna handlar.
Vi får inga lönsamma butiker där inte någon handlar,
och handlar gör man där man finner att priserna är
bra, men också för att butiken ligger så till och har
sådana varor som passar mig. Det är det som gör att
butikerna finns kvar.
Det här vet ju handelsmännen väldigt väl. Oavsett
vem det är som är handelsman vet handelsmännen
bäst var livsmedelshandeln ska lokaliseras. Vad som
är den rätta placeringen av en anläggning vet inte jag
och det vet inte någon annan politiker heller. Det vet
inte heller kommunaltjänstemannen. Men handels-
mannen, eller handelskvinnan för den delen, vet na-
turligtvis det här mycket väl. Det är därför som man
ska lita på deras omdöme. Det är de som ska styra
detta via en kommunal planläggning där man har
sedvanlig hantering och fastställer att här ska det vara
handel.
Men det är inte en politisk fråga, inte en tjänste-
mannafråga att styra och säga: Här ska det säljas inte
mat men diskmaskiner, här ska det säljas inte mat
men bilar. Man ska acceptera att handel är handel,
och den kan inte styras på det sättet. Det leder bara
till ineffektivitet. Det har vi ju sett i många delar av
världen. När politiker och kommunaltjänstemän styr
lokaliseringen av handeln får man minskad effektivi-
tet och högre priser.
Därför, fru talman, ber jag att få yrka bifall till re-
servation 10.