Fru talman! Jag har i en motion föreslagit dels att
lagen om offentlig upphandling, LOU, skall tillämpas
också vid arkeologiska undersökningar, dels att Riks-
antikvarieämbetet skall skilja på myndighetsutövning-
en och uppdragsverksamheten genom att den senare
drivs i särskild juridisk person, t.ex. ett bolag.
Anledningen till att vi har en lag om offentlig
upphandling är insikten att konkurrens är bra genom
att den stimulerar teknik- och metodutveckling och
effektivitet och därigenom gör att uppdrag kan utföras
bättre och billigare. I ord förefaller utskottet dela
denna inställning i princip, men när man är för något i
princip så brukar det som bekant innebära att man är
emot samma sak i praktiken, i varje fall inom sitt eget
område. Majoriteten anför i huvudsak två argument
för att just arkeologiska undersökningar inte bör upp-
handlas enligt LOU.
Det första argumentet är att det som är kostnadsef-
fektivt i det enskilda fallet kan innebära en förlust för
helheten. Att en utomstående entreprenör får ett upp-
drag efter upphandling i konkurrens kan således inne-
bära att t.ex. länsmuseet förlorar kompetens. Men
detta resonemang kan, mutatis mutandis, föras av
monopolister i alla branscher. Det finns nämligen
alltid särskilda omständigheter att hänvisa till.
Det andra argumentet är att ett upphandlingsförfa-
rande är tidskrävande. Jag kan inte tycka att detta är
något starkt argument heller. Också i andra samman-
hang förekommer serier av upphandlingar som var för
sig kan sägas ta tid och fördröja det stora projektet,
men som ändå bidrar till ett gott slutresultat, ekono-
miskt och på andra sätt.
Det system som rekommenderas i departe-
mentspromemorian, propositionen och betänkandet
måste uppfattas som godtyckligt och oklart. Ibland
skall anbudsupphandling ske, ibland inte alls, och
ibland skall uppdragen fördelas mellan olika institu-
tioner utifrån ett dunkelt rättviseperspektiv. Det är
uppenbart att en enskild entreprenör kan känna sig
utlämnad och rättslös i ett sådant system. Ett konkret
exempel på detta, som har berörts tidigare här i dag,
har vi i firman Arkeologikonsult AB i Upplands Väs-
by, som vi också känner till bl.a. genom ett brev som
nått många av oss.
Jag vill också erinra om alla vackra ord om före-
tagare och entreprenörer som näringsministern yttrade
från denna talarstol så sent som i går.
Under alla omständigheter vore det lämpligt att
EG-domstolen fick pröva om förslaget verkligen är
förenligt med EG:s regelverk om offentlig upphand-
ling.
I andra sammanhang brukar man betona att det är
viktigt att skilja mellan myndighetsutövning och upp-
dragsverksamhet mot betalning. Annars uppkommer,
som bland andra Konkurrensverket påpekat, risk för
att skattemedel på ett eller annat sätt används för att
subventionera den konkurrensutsatta verksamheten.
Detsamma gäller förstås för Riksantikvarieämbetet.
Man kan inte som majoriteten avfärda dessa invänd-
ningar genom att utan motivering i övrigt bara skriva
att uppdragsverksamheten vid Riksantikvarieämbetet
minsann är avgiftsfinansierad och dessutom finansiellt
särredovisad.
Det finns även i majoritetens skrivningar här och
var antydningar om att ståndpunkter kan komma att
omprövas efter att ytterligare erfarenheter har vunnits
osv., men kanske är detta mest en läpparnas bekännel-
se, vi får väl se. I grunden verkar ändå förståelsen
saknas för att upphandling i konkurrens och en tydli-
gare boskillnad mellan myndighetsutövning och upp-
dragsverksamhet skulle gynna den viktiga verksamhet
som vi nu diskuterar. Däremot ligger reservanterna i
utskottet, som är ganska många, nära den uppfattning
som jag har redovisat i motionen och antytt här. Jag
har därför inget särskilt eget yrkande.