Fru talman! Sveriges länsstyrelser spelar en viktig
roll i vårt samhälle. Enligt länsstyrelseinstruktionen
skall de svara för den statliga förvaltningen i länet.
För att garantera rättssäkerhet och likabehandling är
det utomordentligt viktigt att de lagar och förordning-
ar som styr länsstyrelsens verksamhet är utformade på
ett riktigt sätt. Det gäller också att noga renodla de
roller som länsstyrelsen kan ha, så att de rena myn-
dighetsuppgifterna inte blandas ihop med andra upp-
gifter. Allt som kan göras för att undvika att den som
berörs av ett länsstyrelsebeslut får intrycket att ovid-
kommande hänsyn fått påverka beslutsfattandet måste
också göras.
I det nu aktuella betänkandet, KrU12, behandlas
länsstyrelsens agerande i samband med arkeologiska
undersökningar. Det handlar om att få beslutsunderlag
för, som det står i lagen om kulturminnen, tillstånd att
rubba, ändra eller ta bort en fast fornlämning som
berörs av ett arbetsföretag. Arbetsföretag är i sin tur
beteckningen på byggnad eller anläggning. I det nu
aktuella tidevarvet handlar det ofta om de infrastruk-
turinvesteringar som görs i form av vägarbeten och
järnvägar runt om i Sverige.
I dag råder det stor osäkerhet om hur länsstyrelsen
skall handlägga dessa frågor. Propositionens avsikt,
att förtydliga kulturminneslagen på denna punkt för
att klargöra vad länsstyrelsen skall beakta när den
bestämmer vem som skall utföra den arkeologiska
undersökningen, är vällovlig. Problemet är bara att
regeringen valt fel metod för att nå det resultat man
själv angett som viktigt. Vi är helt överens om att det
handlar om att få till stånd undersökningar som skall
vara av vetenskapligt god kvalitet och genomföras till
en kostnad som inte är högre än vad som är motiverat
med hänsyn till omständigheterna, som det står i för-
slaget till lagtext.
Utskottsmajoriteten har valt att ställa sig bakom
propositionens slutsats att lagen om offentlig upp-
handling inte skall vara tillämplig i detta samman-
hang. Vi som står bakom reservation 1 menar att detta
är fel. Vi utgår från att om man vill åstadkomma en
undersökning som är av god kvalitet och till en kost-
nad som inte är högre än vad som är motiverat, måste
man utnyttja möjligheten att välja vem som skall
utföra undersökningen. Så snart det finns flera insti-
tutioner att välja mellan måste länsstyrelsen ha en
teknik för att välja den bäst lämpade. Då är i de flesta
fall ett anbudsförfarande en bra metod. Det kan na-
turligtvis finnas undantag där någon form av förenklat
förfarande är lämpligare, och vårt förslag till lagtext
utesluter inte den möjligheten.
Låt mig också tillägga att det är arbetsföretaget
som står för kostnaden för undersökningen och inte
länsstyrelsen. Att inte själv behöva betala notan är en
dålig drivfjäder för att söka efter den lösning som ger
högsta kvalitet till lägsta kostnad.
Till detta kommer att utvecklingen av metoder och
tekniker påverkas positivt av en stimulerande konkur-
rens. Inom ett område där beslut kan fattas utan an-
budsförfarande blir konkurrensen av naturliga skäl
mycket begränsad. Med den av majoriteten valda
ordningen finns det fortsatt utrymme för alltför
mycket godtycke för att nya aktörer skall våga satsa
kraft och resurser på att finnas till hands när en läns-
styrelse anser att det skulle passa med ett anbudsförfa-
rande.
Den ordning som nu föreslås bygger på uppfatt-
ningen att länsstyrelsens beslut om vem som skall
utföra en arkeologisk undersökning är myndighets-
utövning. Det visar vilken dålig tilltro regeringen har
till det svenska utredningssystemet och dess remis-
sapparat. Bland de remissinstanser som yttrat sig över
den departementspromemoria som ligger till grund för
propositionen finns de två myndigheter som av rege-
ringen fått i uppdrag att bevaka tillämpningen av
lagen om offentlig upphandling, nämligen Konkur-
rensverket och Nämnden för offentlig upphandling,
NOU. NOU anser att lagen om offentlig upphandling
skall gälla, och Konkurrensverket delar denna be-
dömning. Dessutom menar man, vilket jag återkom-
mer till, att Riksantikvarieämbetets uppdragsverk-
samhet skall avskiljas från myndighetens anslagsfi-
nansierade uppgifter. Det är uppenbart att regeringen
inte låtit sig påverkas av dessa tunga remissyttranden.
Jag yrkar, fru talman, bifall till reservation nr 1 i
mom. 1.
Länsstyrelsen skall enligt förordningen om kul-
turminnen innan den fattar beslut i ärende enligt lagen
om kulturminnen samråda med Riksantikvarieämbe-
tet, som enligt samma lag har överinseende över kul-
turminnesvården i landet. Denna roll som sek-
torsmyndighet för kulturmiljöfrågor är enligt reser-
vanterna bakom reservation 2 oförenlig med att be-
driva egen undersökningsverksamhet. Problemet är att
det anser varken ämbetet självt, Kulturdepartementet
eller de partier som står bakom majoritetstexten i
utskottsbetänkandet. Regeringen anför t.ex. att sam-
bandet mellan produktion, kompetens och metodut-
veckling talar mot en åtskillnad. Man bortser helt från
det bärande i svensk förvaltningstradition, att en
myndighet skall stå helt fri från ovidkommande hän-
syn. Situationen blir inte bättre av att uppdragsverk-
samheten, som också kallas UV, är helt avgiftsfinan-
sierad och att den särredovisas såväl finansiellt som
verksamhetsmässigt. Det ökar snarare misstanken om
att länsstyrelsen dels på ett bristfälligt beslutsunderlag
kan tänkas välja UV som utförare av arkeologiska
undersökningar, dels välja att besluta om en sådan
omfattning av undersökningen att UV skall få in till-
räckligt med avgifter för att klara sin egenfinansie-
ring. En alternativ risk är att UV genom underpris-
sättning får uppdrag som man sedan inte har råd att
fullfölja på ett vetenskapligt riktigt sätt.
Vi som står bakom reservation 2 anser att det nu
är dags att ta nästa steg i processen att göra RAÄ till
en fullödig sektorsmyndighet på kulturmiljöområdet, i
paritet med Naturvårdsverket på naturmiljösidan. Vid
de länsstyrelsekontakter jag har haft har jag fått det
bestående intrycket att man gärna ser att RAÄ skulle
fungera på ett mer naturvårdsverksliknande sätt. Varje
åtgärd som kan bidra till att denna förändring kommer
till stånd så snart som möjligt kommer att välkomnas
ute i landet. Att skilja UV från RAÄ är en enkel sådan
åtgärd som följer som ett logiskt nästa steg efter att
statens historiska museer nu inte längre lyder under
ämbetet. Jag yrkar eftertryckligt bifall till reservation
2 i mom. 2 där vi föreslår att regeringen skall tillsätta
en utredning som får i uppdrag att överväga UV:s
ställning. Om någon ledamot i ett parti som inte står
bakom reservationen ändå kan se att en sådan utred-
ning faktiskt är motiverad finns ju alltid voteringsan-
läggningens avstår-knapp inom armlängds avstånd.
Jag rekommenderar att den används.
Fru talman! Låt mig också för fullständighetens
skull nämna att vi står bakom förslaget till ändrat
kostnadsansvar. Om även nykonservering och fynd-
hantering räknas in i det som arbetsföretaget skall
bekosta, kan hela undersökningen rationaliseras och
effektiva arbetsmetoder utnyttjas så att de totala kost-
naderna inte behöver öka. Detta blir självfallet ännu
enklare om man använder ett samlat upphandlingsför-
farande. Jag vill också peka på möjligheten att få
bidrag till vissa merkostnader enligt förordningen om
statsbidrag till kulturmiljövård.
Moderaterna har också ett särskilt yttrande i be-
tänkandet. Där pekar vi på att även om det i kultur-
minneslagen införs en bestämmelse om att lagen om
offentlig upphandling inte gäller kan ändå frågan bli
föremål för prövning av EG-domstolen. Det finns en
yrvakenhet i Sverige inför att vi sedan 1994 genom
EES-avtalet kommit att omfattas av rättsregler som
ställer krav på att upphandling skall ske affärsmässigt,
i konkurrens och på ett icke-diskriminerande sätt. Det
bekräftas av det sätt på vilket frågan handlagts då den
de senaste åren blivit föremål för domstolsbehandling
vid några olika tillfällen. Domstolarna har gjort olika
bedömningar. Avgörandena har inte prövats av högre
instans. Att i det läget ändå införa denna bestämmelse
finner vi olyckligt, och det är den uppfattningen vi har
framfört i det särskilda yttrandet.
I detta anförande instämde Carl-Johan Wilson.