Fru talman! Barnen är det bästa vi har. Bortom
vardagens mödor att få familjens ekonomi att gå ihop,
att få tiden att räcka och att räcka till i alla våra roller
så vet vi vad vi sätter först och vad vi tycker är vikti-
gast av allt.
Det förra århundradet blev barnens århundrade.
Leken blev viktigare, synen på barns utveckling och
förmåga förändrades. Men bilden av att barnet bara är
en liten vuxen har tyvärr inte helt försvunnit. Barnet
förväntas i varje fall anpassa sig helt till de vuxnas
värld, även om vi erkänner att deras behov ofta är
andra än våra.
I dag finns det organisationer som ger röst åt bar-
nen, och Hennes Majestät Drottningen verkar ofta
aktivt och tydligt i barnens tjänst. Trots att vi dagli-
gen får den ena rapporten värre än den andra om
barns förhållanden så går det framåt, ofta mot det
bättre. Man kan t.ex. notera att det för inte mer än ett
par decennier sedan fortfarande gjordes t.ex. vissa
medicinska ingrepp utan bedövning på barn.
Men de rapporter vi får i dag är som sagt för-
skräckande. I går misshandlades en liten tioårig pojke
på väg hem efter att han hade åkt skridskor. Gär-
ningsmännen var andra barn, ett par år äldre. Den
halvtimme som han genomled är ett övertydligt ex-
empel på att mycket är fel i barnens värld.
Det föds ca 100 000 barn per år i Sverige. Och
statsministern har i stora propåer bett svenska folket
att vara flitigare och att öka den siffran. Regeringen
överväger t.o.m. att pressa landstingen att förändra
reglerna för provrörsbefruktning och därigenom ge
fler möjlighet att bli föräldrar. Men måste vi inte
ställa oss frågan varför de som har möjlighet att få
barn inte får fler?
I Sverige får man inte barn. Det heter att vi skaffar
barn. När barnet är ett år får mamman ett brev från
försäkringskassan med information om den s.k. två-
ochetthalvtårsregeln. Jag fick ett sådant brev för nå-
gon månad sedan, och rubriken var Vad tiden går
fort. Vår lille Hugo är ett år, och nu vill systemet
styra när lille Hugo ska få ett syskon. Om vi inte
följer reglerna riskerar min familj och andra familjer i
liknande situationer att få en mycket påtaglig ekono-
misk reprimand. Sänkt sjukpenninggrundande in-
komst kan försätta en vanlig familjs ekonomi i kris.
Redan efter det första barnet är det många som får
ekonomiska problem på grund av ersättningsnivån
eller enkelt därför att kostnaderna har ökat mycket.
Följden av systemet och de ärvda myrdalska tan-
kegångarna är att det lilla barnet som inte kan berätta
vad det vill, kanske ännu inte heller kan gå och stå
ordentligt, ska tas om hand av några som det inte
känner och i en stor grupp med andra barn. Möjlig-
heterna att styra systemet är stora, ansåg dåvarande
biträdande socialminister Maj-Inger Klingvall när
hon i denna kammare i februari 1999 sade att system-
et ger stora förutsättningar att leva familjeliv som
man vill. Ja, om kan räkna och om man vill bråka
med försäkringskassan om hur många dagar i veckan
som man tar ut - tillräckligt antal för att kunna leva
under det första året, men inte så många att man se-
dan inte kan dra ut på det på det sätt som man vill
under de följande månaderna och kanske upp till ett
och ett halvt år. För en student eller en ung kvinna
som inte har haft förvärvsarbete är ju valet ännu mer
groteskt. Alternativet är att leva på 60 kr per dag eller
att inte få något barn alls.
Familjens möjligheter att hitta andra vägar i sys-
temet är få. Och de blir färre när regeringen väljer att
satsa så mycket som 5 miljarder i den grovt styrande
maxtaxan. Redan tidigare är bort emot 80 % av de
familjepolitiska instrumenten mycket starkt styrande,
enligt tidigare talman Ingegerd Troedssons förtjänst-
fulla familjepolitiska bok.
Som vanligt i socialdemokraternas modeller så är
det de som har stora plånböcker som får välja - möj-
lighet att välja att anlita dagis och följa systemet eller
att välja bort systemet och hitta lösningar som famil-
jen och dess barn vill ha.
Den värld barn kommer till och deras första år är
ingen rosaskimrande tillvaro. De barn som föds friska
har egentligen en enorm kapacitet. De kan lära sig
världens alla språk - så är hjärnan funtad. De är na-
turligt nyfikna och öppna. Alla föräldrar vet vilken
oerhörd glädje en liten ettårig krabat sprider. Det är vi
vuxna som ger barn livsläxor och bilder av livet som
gör att en liten skridskoåkande tioåring kan bli miss-
handlad av jämnåriga när han är på väg hem.
Det är inte en statlig uppgift att ge barnen värden,
guidning och bekräftelse. Det är i familjen och de
gemenskaper som finns runt familjen som den lilla
människan utvecklas och får den trygghet och de
värderingar som hon behöver för livet. Systemet kan
antingen motverka att familjen får möjligheter att
klara denna uppgift eller medverka till att familjen får
dessa förutsättningar. I dag förhindrar systemet att
familjen fyller sin funktion. Det är dags att lämna
Myrdal bakom oss. Det är dags att tillåta den lilla
gemenskapen, familjens solidaritet och sammanhåll-
ning. Utan solidaritet i det lilla och utan att familjens
roll blir starkare kommer vi inte till rätta med de
skräckrapporter som vi nu ofta får.
De familjer som inte fungerar behöver starkt stöd
från stat, kommun och olika gemenskaper i samhället.
Barn har ju olika förutsättningar och är olika. Att
systemet ska göra dem lika gör bara att ingen eller i
vart fall få kommer att passa in. De som det går bra
för går det bra för trots systemet, och de som det går
dåligt för ställer systemet inte upp för.
Ett mer barnvänligt samhälle måste också synlig-
göra de problem som barnen har. Var finns statistiken
över köerna t.ex. i barnsjukvården runtom i landet?
Rädda Barnen har vid flera tillfällen med hänvisning
till barnkonventionen påpekat att vi brister i redovis-
ning av barns villkor. Till och från får vi via medierna
rapporter om barns hälsa. Barn börjar få s.k. vällev-
nadssjukdomar. De sitter stilla för mycket, och de har
högt blodtryck. 50 % av alla barnen drabbas av aller-
gier, och en fjärdedel av barnen får eksem. Barn med
sjukdomar tvingas i många landsting som saknar
vårdgaranti att vänta på operation under mycket lång
tid. Tidigare i dag har diskussioner också förts här i
kammaren om väntan på barnpsykiatrisk behandling.
Alltfler barn diagnostiseras med bokstavssjukdomar,
men behandlingarna släpar efter, och debatten om vad
som är rätt och fel i dessa behandlingar är stor. Var är
barnens perspektiv i denna vårdpolitik? Att ge vård i
tid, med valfrihet och utifrån patienternas behov,
måste även gälla barnen.
Av de 100 000 barn som föds per år i Sverige
kommer ungefär 10 000 att bli fysiskt misshandlade.
5 000 kommer att bli mobbade, och ungefär 5 000
lever med missbrukande föräldrar. Det finns ungefär
200 gömda flyktingbarn runtom i Sverige. Om den
ekonomiska utvecklingen för barnfamiljer fortsätter
på motsvarande sätt som under de senaste tio åren så
kommer 20 nya barn per dag att leva i bidragsberoen-
de familjer.
Med det system som finns i familjepolitiken och
med den värld barnen lever i är det inte konstigt att vi
inte skaffar fler barn. Vi borde ha en politik som gör
att vi vill få fler barn.