Fru talman! Vår grundinställning är att det inte är i
första hand radions och televisionens sak att vara
förmyndare och barnvakter. Det är i första hand
föräldrarnas och vårdnadshavarnas skyldighet. Det
är nog en ganska rimlig ordning i det långa loppet --
var och en kan ju inte få bevakning i sitt eget hem
för att skyddas från allt som kan uppfattas som
hotande.
Jag kan upplysa Catarina Rönnung om att barn och
vuxna tyvärr inte heller alltid kan skyddas från
otäcka krigsscener m.m. som förekommer i
nyhetssändningarna. Det kan tyckas vara ett
bekymmer, men det är ändå ett sätt att spegla
verkligheten och nuets händelser, som stundtals är
mycket grymma. Men hur skall vi komma ifrån
denna redovisningsplikt, som kan vara nog så
förfärande, ruggig, skrämmande och uppjagande
som någonsin en tämligen beskedlig reklamsnutt
om en leksaksbil eller något annat?
Till Bertil Fiskesjö vill jag bara säga att jag
uppfattade ett av hans tidigare inlägg så att han
oroade sig en smula över att allt var så dyrt i public
service-televisionen. Jag försökte då bara ge en
upplysning om hur kostnaderna fördelar sig på
olika programkategorier. Det var min avsikt.