Herr talman! Jag tittade just på datumet. Det var
alltså våren 1994 som riksdagen tog ställning till den
dåvarande regeringens skrivelse om PFF-frågorna.
Det var en enhällig riksdag som då sade ja till samar-
betet.
Vad vi har talat om här i dag är alltså Partnerskap
för fred, på samma sätt. Det är samma principer som
gäller. Vi har några års erfarenhet. Vi tycker att de
erfarenheterna gör att vi vill vara med när det här
arbetet nu kommer att fördjupas. Vi har framför allt
erfarenheten från Bosnien, där vi samverkar med
NATO-länder och icke NATO-länder. Bosnienopera-
tionen har ju i sin samordning gått förvånansvärt bra.
Men samtidigt har det hela tiden funnits lösningar
som har varit ad hoc. Vi har fått vara med litet grand
på kanten i beslutsformerna eftersom det inte har
funnits någon struktur för detta.
Nu får vi en struktur, i den mån en NATO-ledd
operation återigen behövs. Vi kan inte bortse från att
så kan vara fallet - alltså en omfattande fredsbevaran-
de operation. Då är det NATO som har den största
styrkan, och då är det bra för oss att kunna samverka
med NATO.
Men fortfarande får man inte se det som att NATO
skall gå in av sig självt någonstans. Det handlar ju om
att man gör detta på mandat och uppmaning från FN
eller OSSE.
OSSE är en mycket viktig organisation. Men den
har inte själv någon militär kapacitet och den kommer
heller inte att få det eftersom så många länder är emot
att så skulle bli fallet. Här gäller det att se till hur
verkligheten är. Vi har 16 länder som är sammanslut-
na i NATO. Det är klart att de länderna håller på den
militära kapaciteten inom denna organisation - också
om man nu dessutom utvidgar organisationen med
ytterligare tre eller fem länder.
Det här har vi att leva med när vi söker samarbets-
former på fredsbevarandeområdet - jag talar då inte
om annat än fredsbevarandeområdet.