Herr talman! I valrörelserna talar samtliga partier om vikten av en väl fungerande vård, skola och omsorg. Vi talar om kollektivtrafikens betydelse för miljön. Vi talar om att köerna inom sjukvården ska kortas, likaså väntan på äldreboende. Vi tycker att förskolegrupperna ska minska, likaså storleken på klasserna. Vi tycker att det behövs mer resurser. Just den kommunala verksamheten och landstingsverksamheten har en avgörande betydelse i välfärdssamhället och i människors vardag. Till och med kvinnors löner och arbetsmiljö brukar komma upp i valrörelserna.
Men nu är det inte valrörelse. Vad gör partierna då? Låt mig påstå att det är väldigt långt mellan valretorik och praktik.
Den borgerliga regeringen talar väldigt mycket om välfärd och håller presskonferenser om PR-mässigt namngivna chica satsningar och dundrar av dem som små nyårsfyrverkerier. Men samtidigt fryser man kommunernas statsbidrag. Man håller inne ungefär 3 miljarder kronor 2009 och 6 miljarder kronor 2010. För att göra en jämförelse är regeringens stolta satsning på skolan 550 miljoner kronor 2010. Men frysningen av statsbidragen till kommunerna som har ansvaret för skolan utgör ungefär 4 miljarder kronor. Frysningen av statsbidragen innebär alltså en åtta gånger större indragning än den satsning som man säger sig göra.
För skolområdet, utbildningsområdet, motsvarar denna frysning av statsbidraget knappt 2 miljarder kronor. Ordning och reda i skolan, brukar Jan Björklund säga. Maria Larsson talar om äldreomsorgen och Göran Hägglund om psykiatrin. Det blir tomma ord. "Tomma tunnor skramlar mest", sjunger Ola Magnell. Det passar väldigt bra.
Borgarna anser att när det är goda tider, som det är nu, behöver kommunerna inte några statsbidragstillskott och drar in dem. Och när det är dåliga tider då har man inte råd.
Finansministern sade i intervju för en tid sedan: Vi kan inte anställa nu för då kan vi behöva säga upp dessa människor när ekonomin vänder.
Det blir ett moment 22 i borgerlig välfärdspolitik. Det är aldrig rätt, enligt den borgerliga majoriteten, att stärka kvaliteten genom att anställa fler i vården, skolan och äldreomsorgen, förutom just i valrörelsen.
Vänsterpartiet har tagit fram en rapport,
Statsbudgeten och kommunerna
. Jag ska ta några exempel på vad frysningen av statsbidragen innebär för några enskilda kommuner.
I Eskilstuna bor knappt 93 000 personer. Där innebär frysningen 47 miljoner kronor mindre i statsbidrag 2010, vilket är lika med 108 tjänster.
I Piteå bor det 41 000 personer. Där innebär frysningen 20 miljoner kronor och 47 tjänster.
I Ockelbo, hemma hos mig, bor det knappt 6 000 personer. Där innebär frysningen 3 miljoner och 7 anställda.
I Jönköping, hos Stefan Attefall, innebär det 62 miljoner kronor mindre i statsbidrag. Så kan man fortsätta.
För landstingen gäller följande: För Stockholms landsting innebär det 291 miljoner kronor mindre, vilket är lika med 670 jobb.
I Dalarna bor det 275 000 personer. Där får man 41 miljoner mindre, vilket är lika med 95 tjänster.
Detta säger en del om vad som väntar kommunerna framöver. Redan nu vet vi att var femte kommun har signalerat att man inte kommer att få ekonomin att gå ihop i år. Man ser stora problem, och än värre är det för landstingen.
Jag har besökt många som har hemtjänst. Jag ska ta ett par exempel.
Helga, 92 år, är så nöjd med att få hemtjänst. Flickorna, som hon säger, gör ett så bra jobb. Men det är så himla stressigt jämt. De springer in och ut. Helga skulle önska att de hade lite mer tid att sitta ned så att hon skulle ha lite mer kontakt med dem.
Farbror Hans, som gillar att äta gott, skulle vilja bestämma mer över den tid som är beviljad.
Men inget av detta kan dessa människor med den borgerliga regeringens politik hoppas på. Det är ju viktigare att sänka skatter än att satsa på kommunernas välfärd. Ja, visst har kanske de råd som har väldigt goda inkomster, inkomster över 46 000 kronor, att köpa sådana där så kallade hushållsnära tjänster. Ja, jag menar självklart överklassnära tjänster.
Men är det då bara Vänsterpartiet som tycker att vi behöver fler anställda inom välfärden, i folknära jobb? Nej, så är det inte. I så fall skulle inte frågan vara central i varje valrörelse eller i de olika undersökningar som görs där man frågar människor vad de tycker är viktigt. Satsa på vård, skola och omsorg! Det brukar man svara.
Enligt en nyligen gjord undersökning kan man konstatera att personalen inom äldreomsorgen är så stressad att de inte hinner sätta sig in i vilka behov brukaren har eller vad brukaren vill. Detta säger en hel del om vad som måste till.
Jag ska ta ytterligare några exempel eftersom den borgerliga regeringen verkar ha lite svårt att räkna. För att nå upp till 15 eller 12 barn per grupp i förskolan behöver 8 000 fler anställas. För att nå upp till 25 barn per grupp på fritidshemmen behövs det 10 000 fler anställda.
När min dotter gick på fritids var det 19 barn per grupp på två anställda. I dag är det 38 barn per grupp.
För att nå upp till de klasstorlekar som fanns före de stora nedskärningarnas tid, före den så kallade budgetsaneringen, behövs det 5 000 fler lärare. Det visar en del på de behov som faktiskt finns. Men den borgerliga regeringen fryser i stället möjligheterna till välfärdsförbättringar. Som jag sagt har redan i dag var femte kommun problem. 80 kommuner har fått ökade kostnader för försörjningsstöd - det som vardagligt brukar kallas för socialbidrag.
Det här är ett mycket medvetet beslut, för statsbidragen är i dag utformade så att de räknas upp med automatik om inte regeringen beslutar om någonting annat. Det går till och med att i budgetpropositionen, precis som Tommy Ternemar sade, utläsa att man gör det här mycket medvetet. Ambitionshöjningar får ske genom effektiviseringar. I den budget som lagts fram står det till och med: ". kommer sektorn dock gå med betydande underskott 2010".
Det är alltså regeringens ambition att kommunsektorns inkomster av skatter och statsbidrag ska minska som andel av bnp samtidigt som det finansiella sparandet ska sjunka.
Några kanske undrar om vi verkligen har råd med höjda statsbidrag. Ja, jag kan tala om att i år är 135 miljarder över i statsbudgeten. År 2010 planerar regeringen själv att ha 110 miljarder över. Man har sänkt skatter med ungefär 70 miljarder. Nog finns det pengar allt, däremot inte politisk vilja!
Vi i Vänsterpartiet har däremot föreslagit en kraftig satsning på anställda inom välfärden i så kallade folknära jobb. I stället för den avskaffade förmögenhetsskatten, som Johan Pehrson här nyss lovsjungit, skulle vi kunna få 40 000 välfärdsarbetare. I stället för halva den skattesänkning som Moderaterna genomfört skulle vi kunna få
150 000
fler välfärdsarbetare. Vi skulle också komma bra långt om den nuvarande majoriteten i denna kammare kunde ställa sig bakom Vänsterpartiets förslag om en höjning av kvinnors löner i kommuner och landsting - detta i form av en ny statsbidragsmodell. Det här är väldigt intressant och en sorts morot. Morötter brukar den borgerliga regeringen vara väldigt intresserad av när det handlar om miljöpolitik. Men så är det tydligen inte när vi ska förbättra kvinnors situation.
Precis som diskuterats tidigare i denna kammare behöver kommuner och landsting långsiktighet när det gäller deras förutsättningar. Jag måste säga att jag är lite besviken framför allt på Miljöpartiet som inte vill se en uppräkning av statsbidragen. Det är mycket förvånande eftersom Miljöpartiet i valrörelsen utlovade 40 000 fler välfärdsarbetare. Men med Miljöpartiets förslag blir det inga sådana satsningar. I stället blir det nedskärningar. Socialdemokraternas förslag är bra mycket bättre än den borgerliga regeringens, men även Socialdemokraterna godkänner frysningen av statsbidragen.
Låt mig ange tre anledningar till att anställa fler inom välfärden:
1.Det är en mycket bättre investering för framtiden än att använda samma pengar till att öka köpkraften för de högavlönade. Det ger faktiskt en starkare samhällsekonomi.
2.Arbetslösheten är hög samtidigt som vi har stora offentliga överskott. I dag måste vi betala a-kassa för att människor inte ska arbeta. Vi tar inte till vara deras kompetens eller resurser.
3.Det gäller att göra samhället mer jämställt. Det betyder att mer av det arbete som kvinnor förväntas göra obetalt i stället görs om till professionellt arbete, till betalt arbete.
Jag tror att Socialdemokraterna i sitt nästa budgetförslag inte har med frysningen av statsbidragen. Men jag tror absolut inte att den borgerliga majoriteten tar bort den.
Till sist vill jag ta upp frågan om de gömda flyktingbarnens rätt till skolgång. Regeringen tar nu bort de anslag som kommunerna har haft och som gjorde det möjligt att möta de grundläggande kraven. Det gör ont att se att regeringen gör en sådan skillnad på barn och barn. Jag trodde att också en kristdemokrat skulle känna så.
Jag har en förhoppning om ett nyårslöfte där valretorik och praktik i framtiden kommer närmare varandra i den ekonomiska politiken.
Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 2.