Fru talman! Sveriges Kommuner och Landsting rapporterade så sent som i oktober att vad vi har just nu är den största ökningen av sysselsättningen i modern tid. Alliansens så här långt mycket framgångsrika kamp mot utanförskapet och massarbetslösheten har inte bara gynnat dem som själva kommer bort från utanförskapet utan den har i allra högsta grad också gynnat den kommunala sektorn.
Vi hörde tidigare att det är 13 miljarder i överskott i kommunsektorn, och av de miljarderna är åtta från kommunerna och fem från landstingen. När vi ser de stora överskotten är det väldigt lätt att glömma bort att arbetet för en stabil och hållbar ekonomisk utveckling i kommunsektorn bara har börjat. De utmaningar som finns är många och stora.
För oss kristdemokrater är det en självklarhet att samhället byggs underifrån. Det är i den lilla, nära gemenskapen som samhällsbyggandet börjar. Det är i familjen. Det är i trygga familjer som vi får chans att växa upp som trygga barn till att bli trygga vuxna.
Men familjen finns också i ett sammanhang. Familjen behöver finnas i en större gemenskap. Det civila samhällets roll kan inte nog betonas. Det handlar om grannskapets olika sammanslutningar, idrottsklubbar, föräldranätverk, naturvårdsförening och fackförening. Alla har de sitt betämda mål och sitt bestämda syfte. De har en roll att fylla i samhällsbyggandet.
Det är i de regionala, lokala och nationella politiska församlingarna som vi fortsätter på det bygget. Självklart har vi också de internationella politiska organisationerna, EU och FN. Det viktiga är att varje nivå finner sin roll och tar sig an de uppgifter de har att lösa.
Varje nivå har också ett ansvar att stödja de underliggande nivåerna och att inte lägga sig i det de inte bör lägga sig i. Vi brukar kalla det, med det enkelt uttryckta ordet, subsidiaritetsprincipen.
Med vårt sätt att se på att samhället ska byggas underifrån är det en självklarhet att beslutet om barnens dagliga tillvaro ska fattas av föräldrarna och ingen annan. Det är väldigt glädjande att vi nu har möjlighet att återigen ge den beslutsmakten tillbaka till föräldrarna.
Särskilt glädjande är dagens besked från Sveriges Kommuner och Landsting att en fjärdedel av landets kommuner redan har fattat beslut om vårdnadsbidraget. Det har skett trots att bläcket för de slutliga detaljerna knappt ens har hunnit torka.
På samma sätt som vi vill ge förtroendet tillbaka till föräldrarna att styra över den egna vardagen är det viktigt att vi ger kommunerna förtroendet att styra över de kommunala vardagsbekymren och vardagsfrågorna. Vi i riksdagen har en viktig roll att bevaka upprätthållandet av den kommunala självstyrelsen.
En logisk konsekvens av det här är att regering och riksdag har till uppgift att skapa en ekonomiskt stabil grund för den kommunala och regionala självstyrelsen. Legitima och stabila skattebaser är en grundförutsättning som krävs för att den kommunala sektorn ska kunna leva upp till sin roll. Det är en förutsättning för att varje medborgare ska kunna ta del av välfärdssamhällets grundläggande syften: att vi ska känna trygghet i att skicka våra barn till en lärande skola, att vi kan ge våra äldre en värdig äldreomsorg, att alla som behöver vård också har tillgång till en bra vård och att vi har en infrastruktur som ger förutsättningar för livskraft i hela landet.
Det är också mot den här bakgrunden vi kristdemokrater har tyckt att det har varit viktigt att avskaffa den statliga fastighetsskatten och i stället införa en kommunal fastighetsrelaterad avgift. Vi har nått långt, men det ska erkännas att vi inte har nått ända fram. Juridiskt sett blev det som ni vet inte en avgift utan en skatt.
Jag vill ändå lyfta fram det som också Jörgen Johansson påpekade tidigare: Det här öppnar en möjlighet för kommunerna att genom en väl avvägd och klok planering för sin nybyggnation efter kvittning mellan avgift och statsbidrag förstärka sin ekonomi. Vi vill noga följa upp kommunernas möjligheter att med den här nya intäktsbasen minska sitt ekonomiska beroende av staten och av andra kommuner via utjämningssystemet. Utan ekonomiskt självstyre har vi inte heller något kommunalt självstyre.
Låt oss gå tillbaka till kommunernas och landstingens utmaningar. All erfarenhet visar att högkonjunktur följs av lågkonjunktur. Den kommer, men hur djup den blir eller hur långvarig den blir kan vi inte förutsäga. Men man behöver inte tro på tomten för att kunna förutsäga
att
den kommer. Vi kan inte hindra den, men med en väl avvägd ekonomisk politik kan vi bidra till att lågkonjunkturen blir så kort och så grund som möjligt.
Den inhemska efterfrågan som alliansen med olika förslag har stimulerat bidrar till att förlänga den pågående högkonjunkturen. Och det behövs, inte minst när USA inte längre agerar internationellt draglok.
Men alla positiva ekonomiska siffror döljer lätt att det inte ser likadant ut i hela landet. Alla kommuner och landsting har inte samma goda ekonomiska förutsättningar. Vi ska ha en lagstiftning i kommunsektorn som bereder så goda förutsättningar som möjligt för alla kommuner och landsting att ta till vara sina fördelar och sina medborgares potential att bidra till att bygga vårt gemensamma bästa.
Det är också detta som är meningen med regeringens översyn av det kommunala utjämningssystemet. Vi måste få till ett system som samtidigt utjämnar strukturella och opåverkbara skillnader och uppmuntrar till effektivitet och hållbar ekonomisk tillväxt. Samtidigt ska vi värna solidaritet och samarbete mellan kommuner och mellan landsting.
Det går bra för kommunsektorn. Med en klok ekonomisk politik och en framåtsyftande näringslivspolitik kan kommunernas och landstingens viktiga arbete för allas vår välfärd fortsätta att stärkas. Med detta budgetförslag finns förutsättningar för kommunsektorn att ta sig an även framtidens utmaningar. Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.