Herr talman! Jag har en första fråga. I sitt anförande förde Annelie Karlsson fram att det handlar om mer än att bara få en säng och ett jobb. Det handlar om att man ska kunna ha en bostad. Bostäder räknas inte in i fördelningsnyckeln. Det är kommunernas ansvar; de borde minsann ha byggt redan tidigare. Det handlar om mer än bara ytliga saker. Det handlar om att mötas och träffas.
På vilket sätt är en tvingande lagstiftning en bra grund när kommunen anser att den inte har kapacitet och den person som placeras i kommunen vet att man där känner att de egentligen inte kan ta emot honom eller henne? På vilket sätt är det en bra grund för att fruktbara möten ska kunna ske? Och på vilket sätt tar man hänsyn till att det måste finnas bostäder om man inte tar hänsyn till att det måste finnas bostäder?