Herr talman! En av de saker jag noterade när jag läste propositionen var att man lyfte fram den lagstiftning som finns i dag gällande ensamkommande minderåriga asylsökande som någonting positivt och välfungerande - det har faktiskt redan funkat med tvångslagstiftning och att tvinga kommuner att ta emot.
Jag gjorde en väldigt snabb sökning i går för att se exakt hur väl det har fungerat. Det går säkert att hitta oerhört många fler citat och uttalanden om man lägger ned lite mer tid på det. Men vi kan exempelvis se vad kommunalrådet i Norberg, Åsa Eriksson från Socialdemokraterna, konstaterade i november förra året: Vi kan inte ta ansvar för fler barn. De vägrar att ta emot fler flyktingbarn. Vi har sett att trycket när det gäller att ta emot ensamkommande flyktingbarn på Orust är så stort att kommunen inte vill ta emot fler barn. Även där har det för övrigt varit socialdemokratiska kommunalråd som har protesterat. Även i Vänersborgs kommun är det en socialdemokratisk ledning: Vi klarar inte fler flyktingar. Vi klarar inte fler flyktingbarn. Vi kan inte ge ett värdigt mottagande.
Det här var, som sagt, en ytterst snabb sökning. Många säger att de inte klarar att göra det som man från centralt håll tvingar dem att göra.
Vissa av dessa har fört fram som lösning att fler kommuner måste tvingas att ta emot. Det är precis det som man har landat i nu. Vi ska tvångsfördela över hela landet. Men det räckte inte då. Det räcker inte nu. Det är nämligen inte huruvida man vill eller inte vill som avgör om vi har kapacitet att ta emot.
Min första fråga är: Vilka garantier kan Ylva Johansson lämna till kommunerna runt om i landet om att den här tvångsfördelningen inte kommer att resultera i exakt samma sak som tvångsfördelningen av ensamkommande flyktingbarn har gjort - en havererad situation i allt fler kommuner?