Herr talman! Jag tänker försöka hålla mig på en saklig nivå. Låt oss för en stund ponera att det skulle stämma som arbetsmarknadsministern sa, att det inte finns någon annan situation eller annan politik, utan det enda rimliga är att personer ges sin fristad i Sverige. Varför bygger man då en politik på att detta inte ska vara en fristad där vi ger skydd och säkerställer detta behov och samtidigt har ett ordnat mottagande för dem som sedermera också vill stanna här permanent?
Man blandar ihop dessa kort. I stället för att garantera säkerheten för alla som kommer hit ska de direkt ut och fördelas över landet. Man havererar våra svenska system, har sönder vårt samhälle och får ut dem som kommit hit i bidragssystem och utanförskap. Det är inte bra för dem heller. De fastnar också.
Som jag nämnde i mitt anförande gör man inte så i Norge, exempelvis. I Norge lyckas man bättre med att faktiskt få de personer som kommer till samhället in i samhället. Där fördelas det rimligt runt om i landet, i mindre kommuner. Man möter dem som kommer dit, men det är också helt baserat på att kommunerna anmäler hur många de har kapacitet att ta emot. Övriga som beviljas asyl och skydd i landet får det, men de tvingas inte in i ett system för att försöka tvångspermanentas i landet på en gång, utan de får det som ska garanteras: skydd, säkerhet, mat och någonstans att bo.
Varför har man inte gjort denna prioritering i Sverige?