Herr talman! Det finns det i den lagstiftning som gäller anhöriginvandring. Det här var ju också en del av sexpartiöverenskommelsen, nämligen att man ska ha försörjningsskyldighet. Däri ingår också att man ska ha en tillräckligt stor bostad. Man kan inte bara låta hela sin familj anhöriginvandra och bosätta sig i en etta och sedan dyka upp på socialkontoret dagen efter och säga: Jag vill ha en större bostad nu. Man måste helt enkelt planera.
De som täcks av försörjningsskyldigheten, vilket var en viktig förhandlingspunkt i den här sexpartiöverenskommelsen, har skyldigheten att på egen hand ordna en större bostad innan man väljer att låta sin familj anhöriginvandra till Sverige.
Det här är alltså någonting som är hanterat i den sexpartiöverenskommelse som finns. Jag kan förstå att det är förvirrande för Sverigedemokraterna att man gör kompromisser. Det är kanske inte vanligt hos dem, och jag förstår därför att man inte har den erfarenheten. Men i grund och botten handlar svensk politik om att föra fram den bästa möjliga politiken. Jag tror att Sverigedemokraterna är fullt kapabla att räkna mandat och att de förstod att det fanns en mandatfördelning som gjorde det omöjligt att stoppa den här lagstiftningen. Men vi behövde också mandat för att genomföra till exempel försörjningsskyldigheten och många andra viktiga regler, till exempel den om tillfälliga uppehållstillstånd, som vi lyckades få på plats med den här överenskommelsen.