Herr talman! Jag vet att det är väldigt många i Sjukvårdssverige som följer den här debatten. De måste nog höja ett ögonbryn av förvåning och tro sig förflyttade till den 1 maj någon gång på 70-talet, för maken till vänsterretorik var det länge sedan jag hörde.
Här målar man upp en bild av att högerns enda syfte är att berika de stora vårdföretagen. I nästa mening säger man att högern vill att så många friska patienter som möjligt ska springa till doktorn. Tror ni på allvar att friska patienter njuter av att springa till doktorn?
Slutligen har vi Veronica Palm, som talar om den stackars 90-årige mannen som har 60 olika vårdkontakter. Ja, välkommen till Sjukvårdssverige! Sådan är verkligheten. Vi har stora problem med stafettläkare, inte minst på landstingens vårdcentraler. Men det Veronica Palm dessutom säger är att detta skulle bero på regelsystemet i vårdvalet.
Då skulle jag bara vilja ställa en fråga till Veronica Palm när det till exempel gäller vårdvalet i Gävleborg: Vad är det i regelverket där som premierar hälsocentralen om de plockar tillbaka en patient i onödan och dessutom låter dem träffa andra vårdgivare?
Det är klart att när man lyssnar på de exempel som både Vänsterpartiet och Veronica Palm från Socialdemokraterna tar upp märker man att referensramen inte direkt är Örebro, Karlstad eller Värmland, utan referensramen är Serafen.
Bakgrunden till detta är att man 2007, för snart tio år sedan, gjorde en dålig utförsäljning av en vårdcentral, beroende på att regelverket då sa att man inte kunde ta betalt för mer än det materiella innehållet.
Detta är snart tio år sedan, men i riksdagsdebatten i dag lyfter Veronica Palm fram det som ett exempel på hur vi från högern vill berika vårdföretagen.
Karin Rågsjö från Vänstern ger sig lite längre bort från Serafen, till en annan del av Kungsholmen, och säger att det där finns en vårdcentral var tionde meter.
Till alla er som lyssnar på det här vill jag säga att när ni i sommar besöker det fagra Stockholm, kom gärna hit och titta på referensramen för vänsterpartiernas sjukvårdspolitik. Det är Kungsholmen och Serafen. Enligt Karin Rågsjö finns det nu en vårdcentral på var tionde meter på Kungsholmen.
De som lyssnar på debatten tror jag är mer intresserade av det som vi faktiskt diskuterar, nämligen Riksrevisionens rapport. Den har citerats ett flertal gånger. Den har kritiserats, inte minst av Västra Götaland, vilket har refererats här i talarstolen.
Men det märkliga är att man från vänsterpartiernas sida har glömt bort att läsa rekommendationerna. Rekommendationerna från Riksrevisionen är nämligen jättetydliga. Det handlar definitivt inte om att avveckla vårdvalssystemet. De föreslår att vårdvalssystemet ska ensas och göras mer enhetligt i landet. Vidare föreslår de att ersättningssystemen ska göras enklare och ska styra mot sjukvårdens etiska principer. Slutligen föreslår de att primärvårdsuppdraget inte ska formuleras så brett.
Detta tycker jag, trots att jag är tveksam till en del av analysen, är tre mycket bra rekommendationer.
Men nu vet alla som kan någonting om den svenska sjukvården att de enda som kan göra någonting åt detta är sjukvårdshuvudmännen. Det är de som kan styra och påverka detta.
Då kan man göra som regeringen har gjort och säga: Det där får väl huvudmännen ta hand om.
Det tycker inte majoriteten i utskottet. Vi tycker att man här borde ge ett uppdrag till Myndigheten för vårdanalys, att de ska se över detta för att ge ett beslutsstöd till huvudmännen för hur de sedan kan gå vidare för att försöka styra upp enligt Riksrevisionens rekommendationer. Men ingenstans i Riksrevisionens rapport står det som vänsterpartierna säger, nämligen att detta är till för att berika vårdföretagen och för att friska patienter ska börja springa till doktorn.
Jag tycker att det allvarliga är att vänsterpartierna, och framför allt regeringen, med anledning av denna rapport ger sig in i en helt annan diskussion. De väljer nämligen att återigen rikta ett frontalangrepp mot den del av primärvården som bedrivs av privata företag och mot de patienter som genom vårdvalet har fått möjlighet att välja något annat än landstingens vårdcentral.
Jag kan känna en uppgivenhet över hur vänsterregeringen har valt att hantera den svenska sjukvården. Vi har ett antal utmaningar i svensk sjukvård. Vi har fortfarande stora problem inom psykiatrin, och vi har långt kvar innan vi kan säga att de äldre i livets slutskede får en bra vård. Vi skulle kunna göra mycket mer vad gäller patientsäkerhet. Hur ska vi klara av att ge människor i hela landet en likvärdig vård? Hur ska vi kunna möta den snabba medicinsk-tekniska utvecklingen och få fart på den kliniska forskningen, se till att vi får ett gemensamt journalsystem och höja kompetensen bland personalen? Det finns ett antal tunga och viktiga reformområden inom svensk sjukvård, och där kommer det inga som helst förslag från regeringen.
Däremot är man fullkomligt besatt av att se till att inga enheter i välfärden får gå med vinst. Eftersom det fria vårdvalet i primärvården har gjort att närmare 40 procent av patienterna har valt ett annat alternativ än landstinget, angriper man just det fria vårdvalet. Det ska till varje pris avskaffas.
Längst har regeringens partikamrater i Västernorrland gått. Där vill man få bort de hälsocentraler som drivs i aktiebolagsform och dessutom visar vinst. Inte undra på att landstinget i Västernorrland går med brakförlust.
Från utskottets majoritet, och förhoppningsvis snart från kammaren, vill vi sända en tydlig signal till alla primärvårdspatienter som är oroliga, till alla anställda inom den privata primärvården och inte minst till alla de eldsjälar som driver privat primärvård i det här landet: Ni kan vara lugna. Det finns ingen majoritet i Sveriges riksdag för att avskaffa det fria vårdvalet.
Herr talman! Jag tycker att det är djupt tragiskt att den regering som kallar sig själv för samarbetsregering, och som inte har majoritet här i kammaren för lagstiftning, inte väljer samförstånd kring att lösa de oerhört stora utmaningar som svensk sjukvård står inför utan i stället väljer att driva korståg för att förinta en väl fungerande del av svensk sjukvård, nämligen den som drivs av privata vårdgivare.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
(Applåder)
I detta anförande instämde Emil Källström och Kristina Yngwe (båda C).