Fru talman! Jag noterar nu att det som inte står i
svaret till mig nu har sagts, nämligen att den
ekonomiska organiserade brottsligheten skall få
samma höga prioritet som narkotikabrottslighet
och våldsbrottslighet. Men det är märkvärdigt att
man skall behöva dra ut svaret med tång och att det
inte framgick av svaret på en mycket enkel fråga
som klart förbigicks.
Nu räcker det inte med ord i det här
sammanhanget. Den avgörande frågan är ju
egentligen inte vad justitieministern säger, även om
det kan vara en signal av ett visst värde. Det helt
avgörande är nu om man verkligen vill sätta in de
personella, ekonomiska och andra resurser som
fordras för att detta skall bli en realitet.
Det undanflyktsresonemang som justitieministern
har presterat i dag är det svagaste hittills, nämligen
att man skulle bygga upp någonting innan man
bestämmer sig för att göra någonting. Så får det inte
gå till i politiken. Man bestämmer sig ju för vad
man vill göra. När man sedan har bestämt sig för
vad man vill göra, sätter man naturligtvis in
resurser. Även nu är det mycket som här återstår
att bygga upp. Man skulle ju alltid kunna säga att
man inte har byggt upp tillräckligt. Det skulle jag
kunna säga med hänsyn till problemets
storleksordning, vilken justitieministern och jag
har olika uppfattningar om. Den här frågan skall
ses utifrån en mycket större storleksordning. Den
apparat som finns kommer ju inte att räcka till här,
utan detta är någonting som man successivt måste
bygga upp. Det viktigaste är alltså viljeinriktningen
och hur man vill satsa. På den här punkten betvivlar
jag att den nuvarande regeringen kan åstadkomma
det som verkligen behövs. Problemen har ju en helt
annan storleksordning än vad justitieministern har
insett.