Fru talman! Jag vill bara till det jag sade tidigare
lägga att det ytterst måste vara staten som är vår ga-
rant mot sårbarhet och katastrofrisker. Det finns fak-
tiskt ingen annan, oavsett hur vi har organiserat rädd-
ningstjänsten och oavsett hur sjukvården är organise-
rad. När det händer något riktigt allvarligt kan det inte
vara någon annan än landets regering som ytterst är
ansvarig.
Man kan inte vänta på att det ska inträffa någon-
ting. Det är det som är behovet i det här samman-
hanget. Det är en riskbedömning. Det kan faktiskt
inträffa saker. De kan inträffa i morgon. Vi kan tyvärr
inte säga att vi kan vänta i tre år med att göra någon-
ting. Vi måste ha en beredskap nu, och det är faktiskt
ingen annan än staten som kan svara för den säker-
heten.