Fru talman! Pär-Axel Sahlberg talar om repetitiva
motioner. Han säger att somliga har sina poänger. Jag
ska gärna säga att jag har ägnat mig åt repetitiva mo-
tioner när det gäller frågan om ILO-konventionens
genomförande i Sverige. Jag tror att jag har haft den
frågan med samtliga år jag har varit riksdagsledamot,
och jag kommer att fortsätta. Jag skulle gärna vilja
veta hur länge Pär-Axel Sahlberg tror att jag kommer
att få fortsätta att väcka dessa motioner - under förut-
sättning att jag stannar i riksdagen.
Jag blev riktigt orolig när jag hörde Pär-Axel
Sahlberg försöka lugna oss med att säga att nu ska
Rennäringskommittén få förlängt förordnande för att
fortsätta att grubbla på frågorna. Ska man aldrig nå-
gonsin komma till skott? Betyder detta att de fem år
som har aviserats kan bli ytterligare fem år och fem
år? Det är denna osäkerhet kring ILO-konventionen i
sig som skapar så mycket frustration mellan samer
och icke-samer. Vore det inte bättre att sätta ned foten
och säga att konventionen ska ratificeras och att frå-
gorna ska lösas så fort som möjligt, i stället för att
hela tiden skjuta konventionen framåt? Jag sade i mitt
inledningsanförande att den inte är någon slutpunkt,
utan här är det fråga om att visa den goda viljan. Det
räcker inte med att tala om att man vill, utan man
måste också visa detta.