Herr talman! Bra tänder och god tandstatus har
stor betydelse för både hälsa och socialt liv. Långt in
på 1970-talet var tandhälsan fortfarande dålig långt
ned i barnaåren. Jag minns när jag på barnavårdscen-
tralerna såg på barns tänder och såg närmast kyrko-
gårdar och ruiner. Så ändrade sig detta plötsligt.
Utan tvivel har tandvårdsförsäkringen bidragit till
en kraftigt förbättrad tandhälsa. Bättre förebyggande
vård, satsningar på ökad upplysning om tandhälsa och
floursköljningen i skolorna har också bidragit. Samti-
digt finns det i dag många skönhetsfläckar.
En tämligen ny undersökning som Socialstyrelsen
har presenterat visar att omkring 15 % av befolkning-
en - ungefär en miljon svenskar - beräknas avstå från
tandvård eftersom de inte anser att de har råd. Det
framgår att tandvårdskostnaderna för många kan
hamna på en så hög nivå att de, alldeles oavsett vad
man har för inkomst, blir svåra att bära. Men det är
faktiskt få äldre som avstår. Vi vet dock skrämmande
lite om äldre och tandproblem, vad som är vad och
hur man bör behandla äldre. Forskning och uppfölj-
ning har saknats.
Justeringarna i tandvårdsförsäkringen har varit le-
gio de senaste åren. Alldeles uppenbart är att vi står
inför ett vägval när det gäller tandvården, bl.a. av
demografiska skäl. Behoven och önskemålen växer,
men det offentliga får allt svårare att följa med i sina
satsningar. Med dagens konkurrensförhållanden och
oklara finansieringsförutsättningar har heller inte
några privata försäkringsmarknader kunnat växa
fram. Tandvårdssektorn måste få växa. Det kan vi
vara ense om. Men frågan är hur tillväxten ska kunna
finansieras och vilka grupper som det offentligas stöd
ska fokuseras på.
Den proposition som regeringen har lagt fram
sprider ut begränsade resurser till unga och friska, till
ett stort antal människor med små problem, samtidigt
som kostnaderna blir orimliga för människor som har
små inkomster och stora behov och som inte har fyllt
65 år. Förslagets konstruktion medför också att
många kommer att skjuta på behandlingen tills de har
fyllt 65, med onödigt lidande och behov av större
ingrepp som följd. Regeringen väljer att stödja äldre
oavsett behov i stället för att stödja dem med stora
behov oavsett ålder.
Till skillnad från detta åldersavhängiga stöd, herr
talman, vill vi införa ett förbättrat behovsstyrt hög-
kostnadsskydd som omfattar alla som har stort tand-
vårdsbehov. Vi tycker att det är rimligt att man själv
står för tandvårdskostnader upp till 3 000 kr. Därefter
bör 60 % av kostnaden subventioneras för kostnader
upp till 15 000 kr. För kostnader över 15 000 kr bör
subventionen vara 80 %.
För den tandvård som i dag betecknas som
bastandvård tas subventionerna bort för dem som har
litet tandvårdsbehov. De med stort tandvårdsbehov
får i stället ett förstärkt skydd. Detta förstärks ytterli-
gare av att man vid beräkningen av självriskan får
lägga ihop kostnaderna för bastandvård respektive
protetik. Detta förslag innebär fördelar jämfört med
regeringens i form av högre kostnadsmedvetande,
större valfrihet för patienterna, mer frihet för tandlä-
karnas egen prissättning samt ett enklare och mer
lättbegripligt system.
Herr talman! Regeringens förslag har flera nack-
delar. Bl.a. är självrisken för protetiska arbeten så stor
som 7 700 kr, men när denna gräns har nåtts ersätts
kostnaderna till 100 %, vilket naturligtvis eliminerar
varje form av kostnadsmedvetande. Förslaget är där-
igenom, till skillnad från vårt, kostnadsdrivande. För
att undvika detta tar man den hundraprocentiga er-
sättningsnivån till intäkt för att genom förhandspröv-
ning reglera priserna. Förslaget om att ge försäk-
ringskassorna i uppdrag att genom förhandsprövning
pröva skäligheten i att erhålla behandling inom hög-
kostnadsskyddet innebär i realiteten en prisreglering.
Det är självfallet ett stort steg tillbaka, både för pati-
enternas valfrihet och för tandläkarnas arbetsförut-
sättningar.
Ett system som lämnar procentuell ersättning oav-
sett kostnadsnivå driver fram prishöjningar genom att
subventionen i kronor och ören ökar med priset. För
att undvika att ersättningssystemet i sig blir kostnads-
drivande vill vi därför i vårt förslag behålla principen
att subventionen fastställs som krontalsbelopp med
utgångspunkt i de genomsnittliga kostnaderna i tand-
vården. På så sätt undviks ett återfall i prisreglering.
Herr talman! För att minska kostnaderna och öka
valfriheten för den enskilde patienten krävs det neu-
trala regler mellan folktandvården och privattandläka-
re. Samma skatteregler, valfrihet i barn- och ung-
domstandvården - något som regeringen och att
döma av gårdagens utskottsmöte även socialdemo-
kraterna i utskottet tycks finna tämligen ointressant -
samt en renodling av landstingets uppgifter, så att det
inte fungerar både som finansiär och som utförare,
skulle bidra till detta.
Vi anser också att ansvaret för att finansiera tand-
vård åt särskilt utsatta grupper som har rätt till uppsö-
kande verksamhet bör tas över av staten. Då uppnår
man en rättvis konkurrens. Vi anser att tandvårdsla-
gen inte ska innehålla några skrivningar alls om
landstingens särskilda skyldigheter eller ansvar på
tandvårdsområdet. Staten bör överta finansieringsan-
svaret för all offentligt finansierad tandvård, utom för
den tandvård som är ett led i sjukvårdsbehandling.
Sådan ska, liksom sjukvård i övrigt, vara en angelä-
genhet för sjukvårdshuvudmännen, och avgiften bör
vara densamma som för sjukvårdsbehandling.
Herr talman! För några år sedan talades det ofta
om att tandvården av överbemannad. Det kom sig av
minskade behov och minskad efterfrågan på tand-
vård, i kombination med knappa ekonomiska villkor
och eftersatta investeringar. Under den tid när villko-
ren var som sämst flyttade många tandläkare utom-
lands.
Nu är situationen delvis förändrad. Vi har i stället
en diskussion om stora framtida pensionsavgångar,
om att tandläkarna inte räcker till och om att t.ex.
tandhygienister bör ta på sig fler uppgifter. Trots det
tidigare överskottet beräknas tandläkaryrket bli ett
bristyrke. Så är det i viss mån redan i dag. Utbild-
ningen har skurits ned markant. Detta har skett samti-
digt som fler äldre kommer att behöva tandvård och
de estetiska kraven ställs allt högre.
Herr talman! Trots tandläkarbrist och köer gör re-
geringen inget för att komma till rätta med de grund-
läggande systemfel som gör att tandläkare flyttar
utomlands. Under 1990-talet flyttade var tionde
tandläkare. Vi anser att de svenska arbetsvillkoren är
för dåliga för att locka såväl utlänningar som svens-
kar till kvalificerade yrken som tandläkarens. Löner-
na för tandläkare i Sverige ligger långt under t.ex.
norska och engelska löner. Därtill kommer de höga
svenska inkomstskatterna.
Regeringens kortsiktiga tandvårdspolitik har lett
till långa köer i tandvården. De som drabbas av denna
situation är patienterna som inte får vård i tid, vilket
leder till onödigt lidande. Under den tid de tvingas
vänta förvärras dessutom ofta tillstånden. Köerna
leder alltså till att mer omfattande insatser behövs,
vilket blir dyrare både för den enskilde och för skat-
tebetalaren.
Samtidigt som regeringen inte kommer med för-
slag på åtgärder som får tandläkarna att stanna i Sve-
rige är den heller inte villig att omgående avskaffa de
ersättningsregler som i praktiken hindrar att privat-
tandläkare fortsätter sin verksamhet efter 67 års ålder.
I år kommer ca 100 privattandläkare, vilka bedöms
behandla ca 30 000 patienter, att beröras av dessa
regler. Det är särskilt äldre patienter som kommer att
drabbas eftersom många väljer att gå till samma
tandläkare under många år och inte gärna vill byta på
äldre dar. Regeringens förslag om ett högkostnads-
skydd för äldre har mot den bakgrunden inte så
mycket trovärdighet.
Herr talman! Moderat tandvårdspolitik innebär att
kostnaderna får öka i den mån människor vill satsa
sina egna pengar på en estetiskt förbättrad tandvård
samtidigt som de med stora behov skyddas. Det
handlar samtidigt om att hålla tillbaka kostnader för
ren ineffektivitet, som subventioner till Folktandvår-
den och kostnadsdrivande generella tandvårdssub-
ventioner som lämnas till alla oavsett vårdbehov.
Tandvården måste få möjlighet att växa på sina
egna meriter genom människors egna satsningar och
prioriteringar. Bara därigenom kan tillväxten ske utan
att bieffekten blir högre skatter som i sin tur leder till
lägre tillväxt.
Detta är den offensiva handlingsmodell som vi fö-
respråkar för tandvården. Den ger utrymme att satsa
på ett generöst högkostnadsskydd för dem som bäst
behöver det, utan att tandvården återigen inordnas i
ett stelt offentligt regelsystem.
Vårt förslag innebär att de med störst behov av
tandvård garanteras rimliga kostnader för omfattande
behandlingar. Det innebär fördelar i form av bättre
kostnadsmedvetande, större valfrihet för patienterna,
mer frihet för tandläkarnas egen prissättning samt ett
enklare, enhetligare och mer lättbegripligt system.
Den största fördelen med vårt förslag är dock att det
omfattar vuxna människor i alla åldrar.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 2 men
står givetvis bakom alla våra övriga reservationer.