Fru talman! Jag vill börja med att tacka socialmi-
nistern för svaret. Jag kanske skulle ha önskat få mer
konkreta svar på mina frågor, men vi kanske kan
utveckla det under debatten.
Jag tycker att grundbulten i all vård och omsorg är
den enskilda människan. Ingen människa kan bytas ut
mot någon annan - alla har ett unikt och lika värde.
Med den utgångspunkten är det för mig självklart att
alla också har rätt att få den vård och behandling som
tillståndet kräver.
Jag vet inte vad socialminister Lars Engqvist kör
för bil, men jag skulle tro att den bil han kör behöver
ställas på verkstaden ibland - det behöver ju bilar om
vi inte själva kan avhjälpa felen. Jag är helt övertygad
om att det inte finns en enda svensk som kan tänka
sig att låta bilen stå på verkstaden i ett år eller ett
halvår för att det är väntetider. Då säger vi direkt: Då
går jag till någon annan bilverkstad, som snabbare
kan åtgärda felet på bilen.
Med denna utgångspunkt kan jag inte förstå att vi
i Sverige kan acceptera så långa väntetider när män-
niskokroppen har gått sönder och behöver repareras.
Har vårt samhälle blivit så materialistiskt att vi hellre
ser till att bilverkstaden fungerar än att operationsav-
delningar och sjukvården fungerar?
Jag vet att Lars Engqvist inte har varit socialmini-
ster så länge, men jag har stått i den här kammarens
talarstol och diskuterat sjukvård och omsorg många
gånger. Alldeles för ofta dras de frågorna i långbänk.
För en människa som har smärtor hela tiden är ett
dygn en lång tid. Att få vänta i ett halvår på en nöd-
vändig operation kan ses som ett oöverstigligt pro-
blem.
Jag tycker att vi måste ha just den här utgångs-
punkten, och vi måste också kunna be de människor
som i dag finns i vårdköerna om förlåtelse för att
samhället inte kan klara av att fixa det här. Eftersom
människor har betalat sin skatt har de också betalat
sin lilla försäkringspremie till vården, och när de
behöver den vården finns den inte!
Jag är naturligtvis glad över att socialministern
har pratat om flaskhalsarna, men jag är inte nöjd med
det, och framför allt är inte sjuka människor nöjda
med att man pratar om flaskhalsar och vill åtgärda
dem. Inte förrän de har åtgärdats blir det till någon-
ting som de får nytta av.
Jag vet att det här är ett akut problem. Vi kan inte
begrava sådana här saker i utredningar och tro att det
skall ordna sig om ett par tre år. Vi måste visa på sätt
att komma till rätta med problemet i dag.
Jag tror att vi ibland kan behöva operera i tvåskift.
Vi har operationssalar. De används till knappt 30 %
av sin kapacitet runtom i landet. Vi har teknisk ut-
rustning, och vi har kompetenta medarbetare. Men
många av de kompetenta medarbetarna får gå från
sina jobb därför att man inte har råd att ha dem.
Jag skulle vilja fråga socialministern vad han i
dag, den 16 april, har att säga till människor som står
i en vårdkö. När kan de få möjlighet att komma fram i
vårdkön, och vilka akuta åtgärder är man beredd att
vidta?
Jag har analyserat de vårdtider vi har på svenska
sjukhus i dag i världsperspektiv. Vi har världens kor-
taste vårdtider, och vi har ändå världens äldsta be-
folkning. Min nästa fråga är: Hur rimmar det med att
man ständigt pressar ned vårdtiderna?