Herr talman! Som statsråd och ansvarig för sjuk-
vårdsfrågorna får man väldigt många brev om hur det
är i sjukvården från patienter och personal av olika
kategorier. Om man lyssnar till Chatrine Pålsson och
också till Leif Carlson skulle man kunna tro att alla
dessa brev handlar om elände.
Det finns delar av svensk sjukvård som faktiskt
fungerar alldeles utmärkt. Det finns personal som gör
strålande insatser, och det finns väldigt många pati-
enter som efter att ha fått vård konstaterar att de är
mycket nöjda och tacksamma för det bemötande och
den vård de fått.
Jag tror att det är viktigt att konstatera detta, där-
för att det har nämligen också en ideologisk betydel-
se. De landsting som vi talar om kan uppenbart vara
sjukvårdshuvudmän för alldeles lysande sjukhus och
väl fungerande primärvård. Kommunerna kan också
vara ansvariga för väl fungerande äldreomsorg.
Jag har åkt runt i landet och sett att det finns of-
fentligt ägda sjukhus men också privata sjukvårdsfö-
retag och inom primärvården såväl offentligt ägda
vårdcentraler som privata läkarstationer som fungerar
och där samhället är sjukvårdshuvudman.
Jag vill alltså hävda att landstingen och kommu-
nerna skall vara en del av problemens lösning. De
skall se till att sjukvården i framtiden får de resurser
som behövs, de skall organisera sin verksamhet så att
bristproblemen löses och se till att rekrytera personal.
Det är viktigt att vi har en nyanserad bild. Pro-
blemen är omfattande. Det är en stor utmaning för oss
som är politiskt ansvariga att lösa problemen genom
att se till att resurserna finns. Sedan får vi överlåta till
professionen att sköta verksamheten.
Jag delar alltså inte denna totalt negativa skildring
av svensk sjukvård som Leif Carlson ger, men jag
tror att den förklaras av att han i själva verket är ute
efter att riva ned själva fundamentet organisatoriskt
när det gäller sjukvården.
Sedan vill jag påpeka för Chatrine Pålsson att om
man talar om förhållandena i Göteborg eller för den
delen i Stockholmsområdet eller i Skåne bör man
vara medveten om att fr.o.m. den 1 januari i år har de
borgerliga partierna ansvar för sjukvården i Västra
Götaland, i Stockholms län och i Skåne. Det är en
enorm utmaning för dem att lösa problemen, men det
är de som skall göra det.
När det gäller resursfördelningen inom sjukvården
i Västra Götaland är det, såvitt jag förstår, Chatrine
Pålssons partivänner som i hög grad har chans att
göra någonting åt problemen. Vi får inte förväxla
våra uppgifter så att vi tror att vi här i riksdagen skall
bestämma hur man fördelar resurser inom sjukvården
i Västra Götaland. Det får den borgerliga majoriteten
i landstinget där ta ansvar för.