Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag är
oerhört glad över de resursförstärkningar som man är
beredd att göra. Det är ju trots allt annat ljud i skällan
nu än vad det var 1995 och 1996 då socialdemokra-
terna också hade regeringsansvar. Från 1995 och fram
till nu är det 36 000 personer som har förlorat sina
jobb inom kommuner och landsting.
Leif Carlson försöker att nita mig i min sifferex-
cersis. Men detta är ju inte ett sådant forum där vi kan
stå och debattera med varandra.
I Aftonbladet från den 3 mars skriver man om
barnpsykiatrin, Lars Engqvist. Där står det att ca
10 000 unga människor mellan 10 och 15 år bär på
självmordstankar. Det står vidare att väntetider på
fem månader inte är ovanliga. Är det ett välfärdsland
när våra barn och ungdomar är så nedbrutna så att de
inte vet om de orkar leva, samtidigt som de kan få
vänta fem månader för att få hjälp?
Tidningen Dagens Medicin har haft en artikelse-
rie. Hematologen Sigvard Olsson, som också är ve-
tenskapligt råd i Socialstyrelsen - det handlar alltså
inte om vilken person som helst - skriver:
"Klockan 16 har jag skrivit ut 7 patienter och
skäms över att jag sökt övertyga en 8:e om utskriv-
ning trots att han är svårt sjuk och kämpat länge. Han
hade kommit direkt till vår avdelning för att få sina
blodtransfusioner och sedan åka hem. Nu orkade han
inte och jag stod där och försökte i sinnet blockera
alla hans kloka argument. Vidrigt!"
Sigvard Olsson skrev alltså ett brev till Olof Ed-
hag på Socialstyrelsen. I brevet skriver han vidare:
"Måste få lätta mitt hjärta efter en bakjourshelg
med erfarenheter som gör att jag ställer mig frågan
om det är lämpligt att jag fortsätter som vetenskapligt
råd i socialstyrelsen." Sigvard Olsson arbetar i Göte-
borgsområdet, på Mölndals sjukhus.
Det skedde en rundringning för att det behövdes
600 platser nu. Det var inte så att man fritt fick välja.
En del har ju ändå som verksamhetsföreträdare varit
med och dragit ned på antalet platser.
Jag förstår inte varför utgångspunkten skall vara
medelvårdstider, landsting, kommuner och huvud-
mannaskap. Jag vill se människan som huvudperson,
den sjuka människan. Vad vill den sjuka människan?
Jag tycker inte att en enda sjuk människa skall
mötas av argumentet för att inte bli inlagd på sjukhus:
Vi har ingen plats för dig.
Gör man den medicinska bedömningen att en
människa behöver vård, skall det finnas plats för
vederbörande. Detta har många djupa dimensioner.
När det gäller medelvårdtiderna skulle jag vilja
fråga Lars Engqvist: Vad är det som gör att vi i Sve-
rige är så rysligt lyckliga över korta medelvårdtider,
när det ingen annanstans i hela världen är någon fjä-
der i hatten att ha korta vårdtider? Det beror väl på
vilken människa det är fråga om, vilka förutsättning-
arna är, om vederbörande är ensam hemma eller inte.
Det skall inte vara modenycker i svensk sjukvård,
utan den enskilda människan skall få den vård och
omsorg man behöver, och vi är alla olika.