Fru talman! Först en upplysning: Jag kör inte bil
över huvud taget. Jag åker kollektivt. Jag äger ingen
bil, men jag har körkort, om det skulle behövas. Men
framför allt åker jag kollektivt.
Vi diskuterar i själva verket tre olika problem-
ställningar.
Den första gäller resurserna till vården. Jag anser
att svensk sjukvård i dess helhet har ett re-
sursproblem. Sjukvården tar för liten del av våra
gemensamma resurser. Den behöver resurser för att
kunna anställa mer personal, för att kunna utveckla
den medicinska tekniken och för att utöka antalet
vårdplatser - dock delar jag Leif Carlsons bedömning
att det knappast kan handla om de tal som Kristde-
mokraterna talar om. Här och var behövs antalet
vårdplatser byggas ut, men framför allt är det en fråga
om att ge möjligheter till att anställa mer personal.
Vi måste diskutera hur dessa resurser skall tillfö-
ras. Det går inte att hela tiden klaga på bristande re-
surser eller för lite personal i sjukvården och sedan
förvägra landstingen eller staten att verkligen hitta
instrument för att tillföra dessa resurser.
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpar-
tiet har nu för de närmaste åren och Socialdemokra-
terna och Centerpartiet för en period som sträcker sig
från 2002 till 2004 tillsammans lagt upp en plan som
innebär att fr.o.m. i dag och under de närmaste fem
åren tillför staten 17 miljarder till kommuner och
landsting att användas för skola, vård och omsorg.
När det gäller de särskilda pengar som vi har
kommit överens om med Centerpartiet att flytta från
försvaret till vården skall dessa specialdestineras just
till vård och omsorg. Men det betyder en mycket
kraftig resursöverföring som ger möjlighet för sjuk-
vårdshuvudmännen och för kommunerna att under de
kommande åren planera för en utökning så att de kan
anställa mer folk och se till att det blir fler läkare,
sjuksköterskor och mer övrig personal i sjukvården.
Det är viktigt att vi är beredda att bana väg för
detta. Vi kommer aldrig att lösa sjukvårdens problem
om vi inte är beredda att se till att sjukvården får de
pengar som behövs.
Den andra frågan är en principfråga som Leif
Carlson driver. Det gäller frågan om vem som skall
vara sjukvårdshuvudman. Jag anser att landstingen
och kommunerna skall vara sjukvårdshuvudmän
också i framtiden. Det anser jag av principiella skäl.
Om vi skall ha en sjukvård som utvecklas efter alle-
mansrättens principer - tillgänglig för alla och ge-
mensamt finansierad - skall den också vara tillgäng-
lig för oss medborgare när det gäller att påverka sjuk-
vårdens utveckling.
Som medborgare vill jag ha möjlighet att diskute-
ra med de politiker som jag väljer om hur jag vill att
sjukvården skall utvecklas. Vi kan bara garantera en
allemansrätt i svensk sjukvård om den grundas på en
demokratisk organisation i landstingen och i kommu-
nerna.
Den tredje frågan är en prioriteringsfråga inom
sjukvården. Vi är nog alla tre överens om att den
viktigaste frågan nu är att utveckla primärvården och
äldreomsorgen. Det är där som vi har flaskhalsarna.
Det är för många människor som inte ser någon an-
nan möjlighet än att åka till akutmottagningarna på de
stora sjukhusen. Endera är de inte informerade om
primärvårdens möjligheter eller också tilltror de inte
primärvården möjligheter att omedelbart hjälpa dem.
Det är alldeles för många människor som stannar
på sjukhusen när de egentligen borde få vård och
omsorg inom äldreomsorgen. Det är där som vi måste
satsa de nya resurserna.
Detta är ett viktigt konstaterande. Då kommer vi
in på hur vi själva för debatten. Om vi tror att sjukhu-
sen har stora resursproblem, om vi tror att bekymret
enbart gäller sjukhusens och specialklinikernas resur-
ser missar vi poängen. Vi löser sjukvårdens problem
främst genom att satsa på primärvården och äldreom-
sorgen.