Herr talman! Jag glömde i mitt förra inlägg att
kommentera Thomas Julins problematiserande fråga
om personalrekryteringen. Det är ingen tvekan om att
vi nu står inför stora problem när det gäller rekryte-
ring av personal. Det gäller naturligtvis sjuksköter-
skor i stor utsträckning, men det gäller också läkare.
Jag tror att nedskärningarna i svensk sjukvård un-
der 90-talet är en del av bakgrunden till de problem vi
nu står inför. Många lämnade sjukvården i en före-
ställning att denna inte i framtiden skulle behöva så
mycket personal. De som blev kvar i sjukvården är i
mycket stor utsträckning nu i den åldern att vi kan
räkna med att de kommer att lämna sjukvården under
den närmaste tioårsperioden.
Vi behöver alltså satsa på ökad utbildning. Vi be-
höver förstärka utbildningsresurserna för alla perso-
nalkategorier, också läkare. Vi behöver också natur-
ligtvis se till att förutsättningarna för att locka männi-
skor till vården ökar genom att skapa bättre arbets-
villkor, bättre arbetsmiljö, bättre karriärmöjligheter
och bättre personliga utvecklingsmöjligheter. Vi får
nog också räkna med att vi i framtiden kommer att få
se över löneläget i svensk sjukvård.
Många av de här problemställningarna kommer
den särskilda kommission som handlar om rekryte-
ring av personal till vården att redovisa till somma-
ren. Då skall den särskilda kommissionen göra sin
slutrapport.
Till Chatrine Pålsson vill jag påpeka att när vi ta-
lar om huvudmän talar vi om ansvaret för sjukvårdens
resurser lokalt och regionalt. Att landstingen är sjuk-
vårdshuvudmän behöver inte innebära att all produk-
tion av sjukvård skall ske av landstinget självt. Här
kan många entreprenörer bidra. Min grundfråga är
egentligen huruvida kd står för att slå vakt om lands-
tingen som sjukvårdshuvudmän, inte frågan om ifall
vi skall acceptera privata entreprenörer, för det gör
jag också.