Herr talman! Förvisso är det på det sättet, som
Chatrine Pålsson säger, att den sjuka människan skall
ha vård när hon behöver. Köerna är ett gissel. Vad
gäller den kapacitetsbrist som ligger bakom köerna är
regering och landsting tillsammans direkt ansvariga,
för regeringen abdikerade från vården genom att inte
se till att landstingen skötte specialistutbildningen.
Kompetenta och erfarna läkare hindrades från att
arbeta därför att de hade fyllt 65 år. Det är klart att
det då blir kapacitetsbrist, att man inte kan operera på
grund av brist på kompetent personal.
Landstingen har kreerat en arbetsmiljö som lett till
vantrivsel och flykt från vården och har misskött ST-
utbildningarna under många år, så att det föreligger
specialistbrist i många år framåt. Landstingen ser inte
kostnaderna annat än i den egna verksamheten. De
ser inte samhällseffekterna, och det leder till subop-
timeringar och bristande resursutnyttjande.
Herr talman! Vi är överens om att god vård för
sjuka, god vård av gamla och människor i livets slut-
skede är grundpelare i ett humanitärt samhälle. Men
jag tror inte att det kan leda till att man behöver
20 000 vårdplatser och kanske 40 miljarder kronor.
För dessa pengar kan man göra väldigt mycket mer
och bättre saker för vård och människor. Det behövs
bättre medicinsk kompetens i särskilt boende, mer
personal, bättre löner, bättre fungerande vårdkedjor
och bättre möjligheter att ge kvalificerad vård utanför
sjukhusen med övergångsformer.
Jag hoppas och tror att kristdemokraterna och
Chatrine Pålsson kommer att delta i en seriös debatt
om hur sjukvårdens resurser bäst skall komma de
behövande till del och vilka förändringar som då
behövs, men då måste man lämna socialdemokrater-
nas landstingsfixering. Det finns ju faktiskt en riksdag
som är demokratisk.
Många undersökningar visar att om man effektivi-
serade vården och om man inte hade planekonomin,
skulle effektiviseringspotentialen ligga på mellan 16
och 30 miljarder kronor. Det skulle alltså handla om
väldiga belopp om man fick in konkurrens och mång-
fald.
Att ge pengar till en dåligt fungerande organisa-
tion löser inga problem. Det riskerar ju inte bara att
förskjuta nödvändiga lösningar, utan det riskerar
också att direkt försvåra alla åtgärder. Det är ju fak-
tiskt så att landstingen är en del av sjukvårdens pro-
blem, inte en del i problemens lösning.