Fru talman! Chatrine Pålsson tar i sin interpella-
tion upp några viktiga problem i dagens sjukvård, och
vi är ense i mycket.
Det är riktigt att vi efter det att socialdemokrater-
na avskaffade vårdgarantin 1995 har fått tillbaka
gisslet med vårdköer. Det är också riktigt att perso-
nalens arbetsmiljö har blivit allt sämre med allt mind-
re möjligheter att påverka sin arbetssituation, allt
mindre inflytande och dåliga löner.
Att detta har kunnat ske beror på att landstingen
har regionala monopol. Man har aldrig behövt bry sig
om de anställda - de har ju inte kunnat gå någon
annanstans. Andra arbetsgivare har inte funnits och
därmed ingen verklig arbetsmarknad. Nu plötsligt
vaknar man upp då vanskötseln lett till att personal
säger upp sig, flyttar eller helt byter yrke. Det är ock-
så riktigt att allt färre unga söker sig till vårdyrkena;
alltfler längtar bort från och allt färre vill börja arbeta
i landstingens vårdvärld. Det är kontentan av mono-
polet.
Förvisso skall människan vara i centrum, som
Chatrine Pålsson säger. Däremot, fru talman, för
Chatrine Pålsson ibland, som många kristdemokrater,
ett lätt populistiskt resonemang när det gäller antalet
vårdplatser. Grundat på medvetet eller omedvetet
felaktig sifferexercis föreslår man att minst 20 000
vårdplatser skall inrättas till en kostnad av 40 miljar-
der. Det finns skäl att hyfsa den debatten.
Chatrine Pålsson påstår ju att vårdköerna beror på
brist på vårdplatser. Det kan stämma marginellt, när
det gäller tillgång till IVA-platser och på enstaka
ställen där det finns flaskhalsar. Men vid en gransk-
ning av landets medicinkliniker i år visade det sig att
det fanns ca 300 överbeläggningar. Det är ett margi-
nellt antal, som huvudsakligen beror på att vårdked-
jorna gentemot kommunerna inte fungerar. Om medi-
cinklinikerna fick önska fritt önskade de sig 600 plat-
ser i en enkät.
Som skäl för sina utbyggnadsplaner brukar Krist-
demokraterna ange att det på 80-talet fanns 117 500
vårdplatser vid sjukhus och att det nu finns bara
35 000. Drygt 80 000 platser skulle ha försvunnit!
Men det är inte en korrekt redovisning. Nästan 35 000
överfördes via ädel till kommunerna. De psykiskt
sjuka har fått möjlighet att vistas i en annan form av
vård, utanför sjukhusen, vilket gjort att 21 000 platser
har kunnat läggas ned. En del gick säkert alldeles för
fort, och det var inte bra, men jag tror inte att någon
vill återskapa det som var med hospitalisering och
annat.
Vad det gäller är alltså 60 000 vårdplatser som
minskat till 35 000 under 90-talet. Under denna tid
har vårdköerna i stort sett halverats, dvs. dagens plat-
santal stämmer relativt väl överens med behovet. Men
som jag sade tidigare finns det flaskhalsar. Kanske
behövs det något tusental - men inga tiotusental! -
sjukvårdsplatser. Och förvisso behövs det platser i
kommunerna, kanske geriatriska jourlinjer på vissa
håll och akutgeriatrisk hemsjukvård. Men framför allt
måste vi se till att vårdkedjorna fungerar - på den
punkten är vi helt ense.
Det är inget negativt att vårdtiderna har kunnat
kortas. Sjukhus är ingen naturlig vistelseplats. Där
regredierar man, förlorar sin självbestämmandeför-
måga, blir beroende av hjälp som man egentligen inte
skulle behöva bli beroende av. Det är bra att vårdti-
derna har minskat. Det skall vi vara glada för. Och
varför skall man framställa medicinska framsteg som
misslyckanden i stället för att säga att detta är bra -
människan skall vara utanför sjukhusen och där bara
kortaste möjliga tid.
Jag vill fråga både statsrådet och Chatrine Pålsson
vad de föreslår att man skall göra för att komma åt de
bakomliggande grundproblemen i vården, de problem
som landstingens monopol och begränsade ekono-
miska överblick med suboptimeringar medför. Det är
där problemet ligger.