Fru talman! Jag vill ge mig in i den här debatten och
diskutera frågan om pengarna. Var skall pengarna
tas? Jag tycker att det är anmärkningsvärt att det
här interpellationssvaret tar så lätt på den saken.
Det förvånar mig att regeringen utan att rodna kan
tillåta sig dessa utsvävningar och detta tal om
dynamiska effekter. Jag tycker att spåren borde
förskräcka. Erfarenheten av skatteuppgörelsen
mellan Folkpartiet och Socialdemokraterna, som
också skulle finansieras med dynamiska effekter,
visade att det inte gick alls. Det blev ett stort minus
i statskassan. Jag tror att man måste vara litet mer
precis när man pratar om pengar.
Jag tycker faktiskt att sammansättningen i de här
konsekvensutredningarna är en demokratisk
skandal. Av 35 personer sammanlagt som har suttit
i olika utredningar är 33 personer klart uttalade
anhängare av ett medlemskap. De
utredningsresultat som de här personerna kommer
fram till tas som expertutlåtanden och sanningar.
Det är ungefär som om man skulle tillsätta en
arbetsgrupp inom kds som skulle utreda och
komma fram till att Gud inte fanns. Det vore inte
särskilt trovärdigt.
Man kan inte ta de här expertutlåtandena och
konsekvensutredningarna för vetenskapliga fakta.
Snedfördelningen av personer som har suttit i
utredningarna gäller också i allra högsta grad den
om ekonomin. Den rapport som man lade fram
kritiserades sönder och samman av samtliga
opponenter. Det var inte vilka som helst. Det var
t.ex. professor Rudolf Meidner på
Arbetslivscentrum, professor Magnus Blomström
vid Handelshögskolan och LO-ekonomen Dan
Andersson. Det finns många fler ekonomer som
har sågat den här utredningen vid fotknölarna och
som talar om snömos, tyckande och tro i stället för
vetande.
Man har sagt att det kommer att bli en BNP-tillväxt
på 0,45 %, att inflationen blir 0,23 % lägre och
budgetunderskottet 0,8 % lägre under en
tioårsperiod om vi går med. Det går inte att
vetenskapligt slå fast detta. Det är naturligtvis
fullständigt omöjligt.
Jag ger ingenting för de här rapporternas
vetenskaplighet. Det är ett beställningsverk från
regeringen. Man vill ha detta att luta sig mot och få
det att framstå som att det blir guld och gröna
skogar vid ett medlemskap. Jag tycker att det är
intellektuellt ohederligt, och det vilseleder den
svenska opinionen, som skall ta ställning i de här
mycket svåra och komplicerade frågorna.
Det kommer att kosta pengar. Det är alldeles
riktigt. Vi vet inte exakt hur stor medlemsavgiften
blir. Det rör sig om mellan 17 och 22 miljarder
kronor. Vi vet inte riktigt ännu. Vi kan säga runt 20
miljarder kronor. Till detta kommer minskade
skatteintäkter, sänkt momsnivå och sänkning av
punktskatter på alkohol och tobak.
Riksrevisionsverket gjorde för några år sedan en
beräkning av vad detta skulle innebära. Man talade
om mellan 30 och 40 miljarder kronor minus i
statskassan, minskade skatteintäkter alltså. Om vi
till detta lägger en medlemsavgift på runt 20
miljarder kronor minskar kronorna i statskassan
med runt 50 miljarder. Det är väldigt mycket
pengar.
Även medlemsavgiften, om den nu blir på 17
miljarder netto eller runt 20, är faktiskt mycket
pengar. Man kan ställa den i relation till vad andra
saker i statsbudgeten kostar. För 1994 kostar
föräldraförsäkringen 20,7 miljarder kronor,
sjukförsäkringen går på 19,7 miljarder,
barnbidraget 16,8 miljarder, socialbidragen 15,1
miljarder och bostadsbidragen 8,4 miljarder. Detta
ger en liten uppfattning om hur mycket pengar det
rör sig om.
I den här situationen har vi en regering som har
mage att lägga fram en budget den 10 januari 1994
där man inte redovisar en enda krona för
medlemsavgiften. Det är en regering som samtidigt
har den högsta förhoppningen om att Sverige skall
bli medlem från den 1 januari 1995. Budgeten som
lades fram den 10 januari 1994 sträcker sig över
halva året 1994 och halva året 1995.
Medlemsavgiften är inte redovisad. Det är mycket
märkligt, tycker jag.
Nu vet jag att Anne Wibble försöker förhandla om
att vi inte skall behöva betala någon avgift alls det
första året. Men om det blir så vet vi ju inte. Jag
förstår inte att det inte ens i någon brödtext finns
något som säger att det är möjligt att de här
siffrorna inte stämmer, eftersom ett medlemskap
faktiskt kommer att kosta pengar.
Den fråga som jag tycker är mycket berättigad att
ställa är naturligtvis: Var skall de 20 miljarderna
eller på sikt de 50 miljarderna tas? Det går inte att
bara hänvisa till dynamiska effekter. Jag var på en
debatt i går där jag fick höra precis samma sak: Men
meningen med medlemskapet är ju en ökad tillväxt
och ett ökat välstånd. Meningen ja -- men om det
inte blir så, om det blir minus? Så har det sett ut på
den inre marknadens område och i de europeiska
medlemsländerna hittills. Om det blir minus i
vartenda medlemslands statskassa och om
arbetslösheten ökar, vad skall vi göra då? Var skall
vi ta pengarna?
Jag är mycket orolig för att det blir ytterligare
minskade offentliga utgifter. I klartext blir det
mindre statsfinansierad barnomsorg, äldreomsorg,
föräldraförsäkring, sjukförsäkring och pensioner.
Där kommer pengarna att tas. Det är inte särskilt
lyckat.