Fru talman! Ärade ledamöter och åhörare! Männi-
skor runt om i landet har återupptäckt den svenska
historien. Det är bra, för det ger kontakt med våra
rötter, samtidigt som det ger kunskap inför framtiden.
Det ger också kunskap om hur människor bott, rest,
umgåtts, träffat andra och om att Sverige därför i dag
har en befolkning med mycket olika släkthistorier och
mycket olika släktrötter.
Runtom i landet finns fynd av olika dignitet som
berättar om hur våra förfäder reste till olika länder
som ligger många hundra mil bort och som måste ha
upplevts som enormt annorlunda. De hade föremål
med sig tillbaka till sina hembyar som vi i nutid hittar
i marken vid arkeologiska utgrävningar.
En del av de fynd som görs kan visas upp på de
länsmuseer och andra lokala museer som finns. Men
när man hittar stora dyrbara fynd som berättar myck-
et, som visar mycket och som är extra spännande får
man inte behålla dem nära fyndplatsen, utan då ska de
skickas till Statens historiska museer i Stockholm.
Om fynden anses vara av nationellt intresse ska de
vara tillgängliga för forskare, säger man. Det innebär
att de ska förvaras i huvudstaden.
Vi i Centerpartiet har inte förståelse för det här re-
sonemanget. Vi anser att fyndet ska visas i ett muse-
um så nära fyndplatsen som möjligt. Det är en nedlå-
tande, överlägsen och djupt osympatisk hållning att
människors berättigade intresse för att få ta del av sin
egen historia förringas. Jag förstår inte inställningen
att det inte går att bedriva forskning därför att materi-
al förvaras i Östergötland, ett län med stort universi-
tet, mycket forskning och en mycket stor befolkning.
Forskning kan mycket väl bedrivas vid andra mu-
seer än de i Stockholmsregionen. Det är mycket lätta-
re att flytta på en, två eller tre kvalificerade fullt fris-
ka forskare än att flytta på 10, 20, 50 eller 100 skol-
klasser eller familjer som kanske inte har ekonomi för
att resa till Stockholm och gå på museum för att ta del
av sin egen historia.
Till råga på allt förvaras ofta fynden i källarloka-
ler, vilket innebär att allmänheten inte alls har möj-
lighet att se dem. Historiska museet säger att man
oftast är välvilligt inställd till att låna ut fynd, men det
finns också exempel på att så inte är fallet. Stigeskat-
ten, som är Norrlands största silverskatt, får inte lånas
upp till Sundsvalls museum därför att den anses vara
av så stort nationellt värde att den inte ska visas i
Sundsvall. Det är i och för sig roligt att den är värde-
full, men för befolkningen i Sundsvall är det sorgligt
att inte kunna se den. Inställningen till områden utan-
för Stockholm är djupt beklämmande.
Samma sak gäller också en mängd fynd från Got-
land, där det finns kapacitet och möjlighet att både
förvara och visa de fynd som kommer från Gotland.
Och så är det också med Linköpingsskatten, den skatt
som visar en viktig del av vår historia.
Det finns ett annat östgötskt exempel. Jag ska ci-
tera lite ur Maja Hagermans och Claes Gabrielssons
bok Tusenårsresan. Det är ett kapitel som heter En
försvunnen smådrottning. Tiden är 900-tal:
"Hon färdades över till den andra sidan på en
vagn eller släde. Dubbla par av hästar drog dödsbäd-
den rakt upp på gravbålet och vidare in i dödsriket, in
i gravhögen. De fyra hästarna verkar ha offrats till
henne i en tid när varje häst var en dyrbarhet. Spår av
deras betsel och vackra selbågsprydnader i brons till
ekipaget fanns bland de förbrända resterna."
Men - jag fortsätter med ett annat citat ur samma
bok - "hennes fantasieggande skepnad är så svår att
få syn på. Letar man på den plats i västra Östergöt-
land där hennes grav hittades av en slump år 1920
finner man bara en åker. Det är allt. Inte så mycket
som en skylt med en text eller en teckning.
- - -
Letar man efter henne på Östergötlands länsmu-
seum finner man i stort sett ingenting. I en monter
ligger bara en kopia av en liten silverberlock formad
som ett manshuvud. Den har ingen närmare förkla-
ring mer än fyndorten.
Originalsakerna finns i Stockholm, på lite olika
ställen på Statens Historiska Museum. Ett silver-
smycke ligger i Guldrummet, de andra ligger ned-
packade i magasin. Selbågskrönen, karaffen och någ-
ra andra saker ligger i en monter på ett annat vå-
ningsplan. Sådan är nu en gång den lärda världens
sätt att ordna saker."
För min del kan jag inte finna att detta är accepta-
belt, varken ur den aspekten att man ska ha respekt
för människor från olika delar av landet eller ur den
aspekten att man ska ha respekt för människors vilja
att lära sig saker och se sin historia.
Denna tingens ordning har man på sina håll för-
sökt att ändra på. Olika länsmuseer och andra kvalifi-
cerade museer har försökt att få låna en del av sin
egen historia och har då bemötts av nedlåtande brev,
nekanden, krångligheter i oändlighet och byråkratiska
hinder som jag inte hade haft tid att räkna upp ens om
jag hade två dygn på mig här i talarstolen. Denna
tingens ordning är icke acceptabel!
Jag förstår vetenskapens krav på att ha tillgång till
material för sin forskning. Jag är forskare själv. Men
jag förstår inte vetenskapens krav på att man rent
fysiskt måste sitta på föremålen för att kunna forska.
Jag förstår inte heller vetenskapens krav på att man
nödvändigtvis ska sitta på dem just i Stockholm. Det
finns andra ställen där man korrekt kan bevara de här
föremålen under säkra former. Jag yrkar därför bifall
till reservation 10 under punkt 11, som handlar om
exponering av kulturskatter i regionen.
Jag tycker ärligt talat att det är ett svaghetstecken
att man inte har kunnat bifalla det motionsyrkandet,
som handlar om att skapa en statlig strategi för att ge
människor runtom i landet möjlighet att hitta sin
historia på ett säkerhetsmässigt betryggande och för
vetenskapen acceptabelt sätt. Detta har man helt soni-
ka valt att rösta ned, och i stället har man gått på de
argument som säger att materialet rent fysiskt ska
finnas i källare i Stockholm för att det ska vara kor-
rekt.
Fru talman! Jag skulle avslutningsvis vilja ta upp
en annan sak som också har berörts i debatten.
Samernas kulturarv behandlas på samma sätt. De-
ras samlingar finns på Nordiska museet i Stockholm,
och den rätta placeringen är givetvis samernas muse-
um. Det är oerhört nedlåtande mot denna folkgrupp
att dess kulturarv, t.ex. de samiska trummorna, förva-
ras i Stockholm. Det finns ett fantastiskt museum i
Jokkmokk där detta bör visas i stället, där samerna
själva kan dra nytta av de inkomster från turismen
och kulturturismen som så väl behövs i deras lands-
ända och där det kan visas i ett sammanhang med
dagens verklighet som är till nytta för kunskap och
utveckling.
Centerpartiet har lagt fram många motioner om
museer. En del av våra förslag handlar om att fler
museer bör få ett nationellt uppdrag, bl.a. Museum
Anna Nordlander i Skellefteå. Det är ett museum där
kvinnors konstnärliga skapande finner olika uttrycks-
former som exempelvis samarbetsprojekt, föreläs-
ningar, utveckling av konstpedagogiska metoder och
fortbildning.
I Norge och Danmark finns kvinnomuseer som
har nationella uppdrag, och det är inte mer än rätt att
även vi i Sverige har ett sådant. Det är viktigt inte
minst ur jämställdhetssynvinkel. Vi hade i vårt partis
budgetmotion avsatt pengar till ett nationellt uppdrag
till Anna Nordlander-museet.
En kraftfull satsning på att bevara och göra den
fotografiska bilden tillgänglig behövs också, vad
gäller både stillbildsfotografi och film. Filmen kom-
mer förhoppningsvis att bevaras i det filmvårdscent-
rum som byggs upp i Grängesberg, även om vi har
vissa farhågor för att inte all film kommer att räddas
via detta centrum. Stillbilderna är det mer oroande
med, och därför anser vi i Centerpartiet att det bör
inrättas ett foto-SESAM. SESAM-projektet, som
fanns för några år sedan, visade sig vara ett mycket
lyckat projekt när det gällde att registrera museiföre-
mål, och vi tror att ett foto-SESAM skulle kunna bli
lika lyckosamt.
Fru talman! Centerpartiets förslag när det gäller
museer och utställningar handlar om att ge alla män-
niskor, oavsett var de bor och oavsett deras inkomst,
en möjlighet att se och delta i sin egen historia. Det är
anledningen till våra motioner och våra reservationer,
och jag är mycket besviken och ledsen över att majo-
riteten inte vill ge människor samma chans som vi
vill.